Tunnelbanan

I det andra paketet kommer en riktig rysare skriven av Lily Johansson som handlar om hur läskigt det kan vara att ta tunnelbanan…Läs och njut!

Tunnelbanan

– Tack för ikväll! Det var jättetrevligt. 

– Verkligen! Ta hand om dig nu så hörs vi Lisa!

– Desamma! Vi hörs, ha det bra! 

Dörren stängdes och jag stod ensam kvar i den tomma trappuppgången. Jag skyndade mig ner för trapporna och ut i den mörka sommarkvällen. Porten smällde igen efter mig. De stora lägenhetshusen omringade mig, och alla fönster ekade tomma. 

Jag gick tvärs över lekplatsen, där en gunga ensamt vajade. Trädens skuggor förföljde mig bort till den lilla stigen som ledde upp till vägen. 

Kvällen hade varit överväldigande. Jag kände mig nästan som 12 igen. Sara och jag. Vi mot världen. Men det var ju länge sen. Varför blir jag så ledsen när jag tänker på det? Alla minnen är ju fina minnen. Tårarna brände bakom ögonlocken. 

I mitten av 6:an började det en ny tjej i klassen. Hon hette Sara. Hon började redan första dagen när hon kom med att prata med mig. Jag var inte van den uppmärksamheten hon gav mig, så jag var nog inte så trevlig i början. Jag hade aldrig haft särskilt många kompisar i skolan, och så var det bara. Jag gick alltid hem själv från skolan, och i skolan var jag mest ensam. Men när hon kom blev allt helt annorlunda. Jag och Sara blev bästa vänner. Vi hängde alltid tillsammans, i skolan som efter skolan. 

Innan Sara började i min klass hade jag ägnat alla raster till att plugga, jag hade ju ändå ingen att vara med, så det var lika bra. Lite av det följde också med till högstadiet. Jag och Sara hamnade i samma klass även där. Men jag var fortfarande lika mycket plugghäst. Så när vi slutade 9:an hade jag A i nästan alla ämnen. För jag hade bestämt mig för att bli pilot. Jag flyttade ner från vår hemstad, Dalarna till Stockholm. Sara skulle inte välja ett lika komplicerat jobb som jag, så hon stannade kvar i Dalarna för att bli veterinär och köpte en lägenhet. Och nu var jag och hälsade på.

Detta var första gången på 2 år som hon och jag träffades IRL. Vi pratar såklart i telefon och messar och sånt också, men det är inte samma sak. Nu går vi andra året på gymnasiet. Och mycket har förändrats sen sist.  

Nu går inte längre tårarna att stoppa. De väller fram längst mina kinder. Min syn blir grumlig, och jag måste stanna för att försöka lugna ner mig. jag går över vägen och nu kan jag skymta Seven Eleven bakom den lilla gatan av affärer. Jag svänger in vid det lilla torget med butiker. Seven Eleven har stängt och ser mörkt och dystert ut. Men ett 24/7 gym med stora fönster och nästan overkligt starka lampor, bländar mig i dunklet. Jag rotar runt i väskan efter tunnelbanekortet och blippar det mot skärmen som efter bara några sekunder lyser grönt. I den lilla holken där personalen ska vara syns ingen till. Men jag tänker inte mer på det. En stickande doft av blod letade sig in i min näsa. Men det var säkert bara inbillning. Jag sätter mig vid en bänk. Men godisautomaten bredvid mig frestar mig för mycket, så jag stoppar in en tia och ut en liten lucka kommer en gott och blandad påse. Nöjd lutar jag mig tillbaka på bänken och plockar vant upp mobilen ur väskan. 

Jag kollar på displayen, och där lyser ett meddelande från pappa. 

Hej! Haft det bra? Börjar bli lite sent  På väg hem? 

Jag ler och kollar på klockan. Oj! redan 00:30. Jag klickar på hans meddelande och skriver ett sms tillbaka.

Hej pappa! Jag har haft det jättebra  Tåget kommer alldeles strax 

Och som på en given signal kommer tåget med full fart in på stationen.

Jag tar väskan i handen och går fram till tåget. Efter några sekunder öppnas dörrarna. Jag sätter mig ner på ett säte och kollar ut genom fönstret. På den alldeles spruckna tegelväggen står fula ord klottrat. Men det är ingenting i jämförelse med vad som stå på  tunnelbanans väggar i Stockholm. Väggarna är där nästan helt täckta av fula ord och symboler. Tåget börjar rulla när det plötsligt dyker upp en man i fönstret. Jag hajar till och hasar mig automatiskt längre bort från fönstret. Bilden jag ser av mannen i fönstret är suddig, men inte tillräckligt för att jag inte skulle se hur han ser ut. 

Mannen ser sliten ut. Han har håliga jeans, helt vanliga gympaskor, men de var knappast hela. En skjorta som man kunde gissa hade varit vit en gång i tiden, men nu var den nästan helt täckt av smuts och brunröda fläckar. Håret är mörkbrunt, och står som ett fågelbo åt alla håll. Ögonen. Det är något med ögonen. Man dras på nåt vis till dem. Inte för att de utstrålade charm eller glädje. Utan snarare motsatsen. De är helt kolsvarta, tomma. Det finns ingen värme i dem, ingen alls. En iskall kår sveper över mig. Typiskt uteliggare tänker jag. 

Tur att han inte är här inne, funderar jag vidare. Ingen rolig typ att möta såhär mitt i natten direkt. 

Inte förrän jag tittar ut genom fönstret och möter hans iskalla ögon igen, några minuter senare förstår jag att han inte står på utsidan, utan på insidan. Bredvid mig…  

Blixt snabbt vänder jag mig om. Men där står ingen. Bara tomma sittplatser. Jag måste få bort tanken på att någon stått och kollat på mig. Det kan ju inte vara på riktigt. Jag måste sätt i syne. Jag är säkert bara trött, klockan är ju mycket. Dessutom var bilden suddig. Det var säkert ändå bara en skugga av något helt ofarligt. För att få tankarna på något annat tar jag fram mina airpods. Musiken dunkar i lurarna och har fått mig att drömma vidare. 

Varför är det så tomt? Tänker jag. Nog för att jag är van att tunnelbanan knappt rymmer allt folk som ska på, men ändå? Fler borde det väl vara. Eller? Från ingenstans sprider sig den där doften igen. Doften av metall. Blod.  

Paniken rusar i kroppen. Nu kan det ju inte vara inbilling. Jag rycker av mig AirPodsen och lägger ner dom i fodralet. Jag tar upp mobilen och ett nytt meddelande från pappa trillar in. Men jag hinner inte svara, innan den entoniga rösten ljuder i högtalarna. Samtliga passagerare var vänlig stig av. Detta är sista stationen. Upprepar. Detta är sista stationen. 

Lättnaden att äntligen vara framme får mina hjärtslag att sakta gå tillbaka till sitt normaltillstånd. Jag ställer mig redo att gå av, precis framför dörrarna. Samma entoniga röst.

Dörrarna öppnas. Dörrarna öppnas. 

Nästan exalterad för att få komma ut står jag och väntar. 

– Meen vad lång tid det tar då! säger jag för mig själv.

Jag kollar lite snabbt i fönstret för att se om jag fortfarande ser svullen och rödsprängd ut efter min gråtattack. Och plötsligt är han där igen. Mannen. Jag drar efter andan, men jag hinner inte fly förrän han tar ett stenhårt grepp med hans arm runt min hals. Den andra armen håller han bakom ryggen. 

Ett stort flin sprider sig i hans ansikte när hans hand sakta blottas. Och i handen håller han hårt om en rostig, vass, redan blodig kniv. Jag skriker rakt ut med den lilla luft som finns kvar. 

Det är jag som är det sista offret på tunnelbanan. 

Jag rycker kraftigt till och börjar hulka och hosta. Det känns som att jag inte fått luft på år och dar. Jag försöker öppna ögonen men dom sitter som fast limmade. I full panik flaxar och viftar jag med armar och ben. Det känns som att jag faller. Rakt ner i ett mörkt kallt hål som aldrig tar slut.  

Plötsligt tycker jag till igen. Som att vakna ur en mardröm. Nu ser jag klart och kan andas som vanligt. Jag ser mig omkring. Jag befinner mig inte på nån tunnelbana iallafall. Det är en sak som är säker. 

Jag vänder mig om och där står Sara med mobilen i handen. Hon slänger sig på golvet och kramar mig. 

– Gud! Du skrämde ju livet ur mig Lisa! Jag var nära att ringa ambulans. 

– Vad hände? frågar jag. 

– Du, du skulle på toa. Men sen hörde jag ett brak och sprang efter. Då låg du bara där. Helt orörlig på golvet. Skit läskigt! Dina ögon var vid öppna, men du gick inte att få kontakt med. Sen bara skrek du. Rakt ut. Ja, jag visste inte vad jag skulle göra. 

Först står det helt stilla i huvudet på mig. Men när de Sara sakt sunkigt in är det som att drömmen kommer tillbaka. Jag upplever allt en gång till. Fast i super speed. Mardrömmen. 

– Du måste skynda dig så du hinner med tunnelbanan Lisa. säger Sara med låg röst 

Sen drar hon efter andan. 

– K, k, kolla d, din hals. Du har massa blåmärken! Och du blöder! Lisa vad är det som har hänt?! skriker Sara i panik 

Och med ens vet jag precis vad jag ska göra. Eller inte göra. Jag ska absolut inte åka tunnelbana ikväll. Då slutar jag som i drömmen. Mardrömmen. Det var inte bara en mardröm. Den var verklig. 11

Lily Johansson