Nu har Trampolin haft sin första Familjelördag för hösten. Tillsammans med biblioteket anordnade vi en skaparworkshop i parken utanför Kulturcentrum med utgångspunkt från berättelsen om Peter Pan. Det blev magiskt och kul! Här kommer en text som Anna Karlsson, barnbibliotekarie på Sandvikens folkbibliotek har skrivit om workshoppen:
En klassiker som flyger
”Alla barn utom ett, blir stora.”
Om du inte har läst Peter Pan och Wendy i original ännu så tycker jag att du ska göra det så fort du bara kan! Det finns nog ingen annan berättelse som på ett lika fängslande sätt beskriver vad det är att vara ett barn som J.M. Berries klassiska verk från 1911 om pojken som aldrig växer upp. Barndomen som i boken gestaltas genom Landet Ingenstans är en plats dit vuxna, hur gärna vi än vill, aldrig kan återvända till och det är förmodligen detta radikala barnperspektiv som gör att berättelsen levt vidare och bibehållit sin relevans.
”Andra till höger och så rakt fram till morgonen.”
En annan anledning att vi valde att arbeta med Peter Pan är att vi under hösten håller många av våra familjelördagar utomhus i en närliggande park. För det är ju just till en sådan park som Peter rymmer från sina föräldrar för att bo hos älvorna. Att arbeta utomhus medför vissa utmaningar och kräver noggrann förberedelse, men att sitta i parken en blåsig höstdag och föreställa sig att det gömmer sig älvor i buskarna ger onekligen en fördjupad dimension till berättandet.
”Du förstår, Wendy, när den första bebin skrattade för första gången gick skrattet sönder i tusen bitar som sedan började hoppa omkring och det var så älvorna kom till.”
Dramatiseringen
Trots att vi ofta tänker på Peter Pan som en bok, utkom berättelsen först i pjäsform 1904, vilket gör att den lämpar sig väl att spela upp inför publik. Vi valde att utgå från scenen i barnkammaren när Wendy för första gången träffar Peter och han övertalar henne att följa med till Landet Ingenstans. Eftersom vi bara var två personer hade vi en gosedjurshund till att spela barnflickan Nana som beskrivs i bokens som en ”prydlig newfoundlandshund” och Tingeling fanns med som en ljuslinga i burk. Ladda ner vårt förkortade manus här.
Att skapa blomstervingar
”Jag ska lära dig att hoppa upp på vindens rygg och så far vi iväg.”
I vår version lär sig Wendy att flyga med hjälp av ett par blomstervingar som Peter förvandlar med älvstoft, vilket leder fram till det skapande momentet. För att kunna följa med till Landet Ingenstans måste deltagarna göra egna vingar av kartongmallar. När vi är utomhus passar vi gärna på att använda naturmaterial, så deltagarna fick dekorera sina vingar med färska blommor och blad. Mallarna var utklippta och försedda med remsor med dubbelhäftande tejp så att det skulle gå lätt att fästa växterna på kartongen. Vi hade också satt fast remmar så att det skulle gå att ta på sig vingarna som en ryggsäck.
”Peter hade förstås skojat med dem, för ingen kan flyga om inte någon har blåst älvstoft på dem.”
När vingarna var färdiga smög Peter omkring och blåste älvstoft över dem från en burk med glitter. Många av barnen började springa omkring som om de flög fram över gräset. Och precis när deltagarna började bli färdiga kom regnet och vi fick ta avsked av alla små älvor, men det kommer nog att dröja länge innan det slutar att finnas glitter i gräsmattan i Jansasparken!
Material:
- Kartongmallar
- Remmar
- Dubbelhäftande tejp
- Färska blommor och blad
- Saxar
Manus: Peter Pan i parken
Wendy är i sovrummet med Nana. Hon vill inte gå och lägga sig men hon måste. Då får hon syn på alla barn.
Wendy: Nej Nana! Jag vill inte gå och lägga mig, jag vill inte, jag vill inte! Hej, är ni här? Det här är min barnflicka Nana. Ni förstår, vår familj är för fattig för en riktigt barnflicka så vi fick ha en hund istället. Och nu säger hon att jag måste gå och lägga mig men jag vill inte! Jag är inte det minsta (Wendy gäspar stort) trött…
Wendy lägger sig i sängen och somnar. Peter kommer in i sovrummet, fönstret har blåst upp
av de små stjärnornas andetag, han har burit Tingeling och hans hand är fortfarande full av
älvstoft. Han letar en stund efter sin skugga men kan inte hitta den.
Peter: Tingeling, Tingeling var är du?
Han hittar Tingeling i en burk.
Peter: Åh, kan du inte komma ut ur den där burken och tala om för mig ifall du vet var min
skugga har gömt sig!
Peter som inte kan hitta sin skugga sjunker ner på golvet och gråter. Hans snyftningar väcker Wendy dom sätter sig upp i sängen och frågar artigt.
Wendy: Hör du min vän, varför gråter du?
Peter reser sig och bugar elegant för henne och Wendy bugar lika elegant från sängen.
Peter: Vad heter du?
Wendy: Wendy Moria Angela Darling. Vad heter du?
Peter: Peter Pan.
Wendy: Inget mer?
Peter: Nej!
Wendy: Så tråkigt.
Peter: Det gör inget.
Wendy: Var bor du någonstans?
Peter: Andra till höger och sedan rakt fram till morgonen.
Wendy: Vilken konstig adress!
Peter känner modet sjunka
Peter: Den är inte konstig.
Wendy: Jag menar, står det så på era brev?
Peter: Får aldrig några brev.
Wendy: Men din mamma får väl brev?
Peter: Har ingen mamma.
Wendy: Åh, Peter, inte konstigt att du grät!
Wendy stiger upp ur sängen och går fram för att trösta Peter.
Peter: Jag grät inte efter mamma. Jag grät för att jag inte kan hitta min skugga, och förresten så grät jag inte.
De är tysta en liten stund
Wendy: Hur gammal är du?
Peter: Jag vet inte, men jag inte så gammal, jag rymde hit till parken samma dag som jag föddes.
Wendy lyssnar intresserat.
Peter: Det var för att jag hörde när mamma och pappa pratade om vad jag skulle bli när jag blir stor. Jag vill aldrig bli stor. Jag vill alltid vara barn och ha roligt. Därför rymde jag hit till parken och bodde hos älvorna.
Wendy: Är det sant Peter, har du bott med riktiga älvor, finns det älvor här i parken?
Peter: Du förstår Wendy, när den första bebin skrattade för första gången gick skrattet sönder i tusen bitar som sedan började hoppa omkring och det var så älvorna kom till. Och därför borde det finnas en älva för varje pojke och flicka.
Wendy: Borde? Gör det inte det?
Peter: Nej, barn vet så mycket nu för tiden så snart tror de inte på älvor, och varje gång ett barn säger ”jag tror inte på älvor” faller en älva död ner någonstans. Men var är Tingeling förresten, jag begriper inte var hon har tagit vägen. Tingeling!
Peter börjar leta efter Tingeling.
Wendy: Men Peter du menar väl inte att det finns en älva här i barnkammaren?
Peter: Jo, hon var här alldeles nyss.
Peter vänder sig mot publiken.
Peter: För ni tror väl på älvor?
Wendy: Alla som tror på älvor måste klappa i händerna!
Barnen får lyssna efter hennes klockor som pinglar. Peter hittar Tingeling.
Wendy: Men om du inte bor i parken nu, var bor du då?
Peter: Tillsammans med de borttappade pojkarna.
Wendy: Vilka är dom?
Peter: Det är sådana barn som ramlar ur vagnen när barnflickor tittar åt ett annat håll. Om ingen frågar efter dem på en vecka skickas de långt bort till Landet Ingenstans. Det är jag som är deras hövding.
Wendy: Vad spännande!
Peter: Ja, men vi känner oss lite ensamma, det finns inga flickor där förstår du.
Wendy: Inga flickor! Varför då?
Peter: Nej, flickor är alldeles för klyftiga för att ramla ur sina barnvagnar. Du kan väl följa med dit?
Wendy: Kära nån, det kan jag inte. Tänk på min mamma! Förresten så kan jag inte flyga.
Peter: Jag ska lära dig! Hoppa upp på vindens rygg och så far vi iväg!
Peter ger vingarna till Wendy och hjälper henne att få på sig dem. Wendy försöker flyga men det går inte.
Wendy: Jag kan inte!
Peter: Åh, jag höll alldeles på att glömma älvstoftet.
Peter strör älvstoft över vingarna och Wendy känner hur hon börjar sväva.
Peter: Wendy, Wendy, när du sover i din dumma säng kan du flyga runt omkring med mig och säga roliga saker till stjärnorna.
De börja flyga runt i rummet typ följa John. De ställer sig i fönsterkarmen.
Peter: Kom nu!
Wendy gör sig redo för att flyga men hindrar sig när hon ser att inga andra av barnen har vingar.
Wendy: Men vill inte ni också följa med till Landet Ingenstans? Peter, kan inte barnen också få vingar?
