.txt är en återkommande skrivartävling för unga i Gävleborgs län. I år vände sig tävlingen till ungdomar i åldern 15-20 år.Temat för året var: Ha. Ta. Få. Ge. Be. Temat knyter an till myten om Faust. (Läs mer om tävlingen här.)
Fyra nominerade utseddes av juryn, som bestod av Per Berg, Martin Pareto, Viveka Sjögren och Carolina Thorell.
Vinnare blev Solina Lujinovic-Magnusson med texten Vem äger dig? Solina är 17 år gammal och bor i Kilafors. Första priset, 3.000 kronor, delades ut vid en ceremoni i Bergsjö den 13 juli.
Tre andrapristagare utsågs också, och belönades med 1.500 kronor var:
Naba al Hajiyeh med texten Tänk om han är en ängel
Lisa Nordahl med texten Endast till låns
Elisabeth Sundin med texten Min egna lilla djävul
.txt är ett samarbete mellan Hälsinge Akademi, Helgebiblioteken, Folkteatern i Gävleborg och Litteraturhuset Trampolin.
Nedan kan ni läsa Solina Lujinovic-Magnussons vinnartext. Litteraturhuset Trampolin säger stort GRATTIS till alla pristagarna och hoppas få se fler texter av dem alla framöver!
Vem äger dig? – Av Solina Lujinovic-Magnusson
(Ha.)
Han log mot henne. Hon var hans. Han var hennes. De älskade varandra och skulle alltid göra det. Ett lagligt sätt att äga en människa, tänkte han. Han ägde henne. Hon ägde honom. Inget och ingen skulle sära på deras kärlek.
Hon besvarade hans leende. Försökte utläsa hans tankar. Alltför svårt att förstå. Hon såg honom så ofta och det kändes som han ville säga något mer. Som om något fanns bortom det där lilla giriga leendet han ofta gav henne. Hon scannade hans enda vara, som vanligt bara en vara, och gav tillbaka växeln. Nästa kund hade storhandlat.
Han hade bestämt sig. Idag var dagen. Idag skulle deras förhållande ta sig till nästa steg. Han hade lagt på en sak till på bandet, dagen till ära.
Hon besvarade hans leende. Blev förvånad, två varor denna gång istället för en. Hon tyckte inte om när hon blev för nyfiken, hade ingen rätt att snoka i kundernas ärenden, men paketet med kondomer var så avvikande från tidigare gånger att hon inte kunde undgå att börja fundera. Gav tillbaka växeln. Nästa kunds kort krånglade.
(Be.)
Han väntade lite längre med att packa ner varorna i fryspåsen. Väntade på att hon skulle le mot honom igen. Hon gjorde det ibland, och idag var en stor dag så hon borde veta bättre än att inte le. Såg hennes långa, mörka hår. Hennes fylliga läppar och klara ögon. Han älskade henne verkligen.
Hon försökte behålla lugnet när kunden inte hade kontanter på sig. Försökte lösa det själv men hon förstod sig aldrig på maskineriet och blev till slut tvungen att ringa. Kände sig iakttagen, vred på huvudet och där stod han kvar. Hon nickade och log, frågade om han behövde hjälp med något mer. Han skakade nervöst på huvudet, gick. Hon tog ett tuggummi.
Han svalde hårt hela vägen hem, påminde sig själv om att andas normalt. Deras kärlek var för evig. De skulle nog snart gifta sig. Kom plötsligt ihåg kondompaketet, kände sig äcklad. Kastade paketet i närmaste soptunna. Fortsatte med lätta steg hemåt.
Hon var uttråkad. Tänkte på flickvännen som väntade där hemma. Kände sig lycklig.
(Ge.)
Han hade odlat blommorna själv. De luktade fantastiskt. Han visste att hon älskade orkidéer. Det hade han vetat ända sedan de inledde ett förhållande. Blommor, och en bit av kakan han bakat tidigare under dagen. Bara det bästa till hans drottning. Han visste att hon skulle bli glad.
Hon fick ta trapporna idag, hissen var trasig. Blev trots det inte nedstämd av trötta ben, såg bara fram emot att få hålla om sin älskling. Framme, framför dörren en papperspåse. Hon kände den söta doften av blommor, måste vara ett bud till henne eller flickvännen. Lyfte upp kassen, låste upp dörren, gick in i lägenheten, lämnade kassen i hallen och kramade om henne som stod i köket.
(Få.)
Han log mot sin spegelbild som reflekterades svagt i fönstret. Leendet blev en förvriden grimas. Han tittade bort, tillbaka ner på bordet och datorn där han för tredje gången den senaste timmen skrev in hennes namn i sökmotorn.
Hon tittade ett tag på fotot hon lagt upp på flickvännen. Log mot sin egen spegelbild som reflekterades svagt i fönstret. Såg solnedgången färga himlen röd.
Han väntade. Snart skulle hon ringa. Förklara sin eviga kärlek. Sedan skulle solnedgången vara ett faktum och en vit springare skulle finnas med i bilden. Han behövde bara ett tecken.
Hon höll nästan på att snubbla över kassen när hon gick ut i hallen för att gå på toa under en reklampaus från tv-soffan. Tände lampan i taket och ställde upp kassen på byrån. Lät den stå till efter toabesöket. Kände blomdoften, de behövde väl vatten. Inuti kassen lila orkidéer, hon älskade orkidéer, och en sockerkaka. Tänkte att det säkert var från flickvännen, kände sig lycklig. Ställde kakan i skåpet och blommorna i en vas på köksbordet.
(Ta.)
Han ville inte vänta längre. Nu var tiden inne. Drog på sig den tunna jackan och skorna, öppnade dörren och började gå.
Hon grävde i frysen. Glasspaketet hon trodde skulle finnas där var borta. De hade bestämt att de skulle mysa med glass och tv hela kvällen. Hon höll hårt fast vid sådana saker; hade de sagt att de skulle äta glass, skulle de också göra det. Smått irriterad blev hennes slutsats att hon fick springa ner till den lilla affären på hörnet. Flickvännen försökte hindra, sa att det inte var så viktigt, att det var onödigt att gå ut sent på kvällen. Hon svarade att det handlade om principer, dessutom ville hon verkligen ha glass, och det skulle ta högst fem minuter. Drog på sig den tunna jackan och skorna, öppnade dörren och sprang nerför trapporna.
Han hade blicken på hennes fönster. Ett ljus, en skugga, vittnade om att hon var hemma. Han väntade på tecknet.
Hon öppnade porten och klev ut i vårkvällen. Drog in hundbajs, avgaser och slask i lungorna och tog vänster mot mataffären.
Hans hjärtslag kändes ända upp i halsen. Det där var det största tecknet av dem alla. Hon hade kommit för att ses. Hon var på väg mot honom, de skulle ta varandra i famn och kyssa varandra innerligt för att sedan fortsätta upp till hennes lägenhet. Han fick panik. Kastade sig bakom en bil som stod parkerad bredvid honom och iakttog henne när hon gick förbi. Väntade ett tag, började sedan följa efter. Bara för att se vart hon skulle ta vägen.
Hon nynnade på en melodi hon hört på radion under dagen. Funderade över vilken glassort hon skulle köpa. Kom på att hon glömt mobilen hemma. Reflekterade över att staden var ovanligt tom på människor.
Han försökte hålla samma takt som henne, inte komma för nära, inte för långt bort. Kunde nästan känna hennes parfym som ett osynligt spår, endast för honom att följa. En bil åkte förbi, annars var gatan folktom. Han ökade farten. Bet ihop käken, svalde hårt. Knöt ihop händerna, kände hjärtslagen pulsera. Snart skulle de vara nära varandra. Avståndet minskade hela tiden. Han förberedde sig för ett omfamnande bakifrån; hon skulle älska det.
Hon hörde plötsligt snabba steg bakom sig. Reflexmässigt drog hon jackan tätare runt sig och ökade lite på stegen. Hon vågade inte titta bakåt, kanske kunde det bli en inbjudan. Det skulle kunna vara en vanlig löpare, men hon var en ensam kvinna ute på kvällen, man kunde aldrig vara helt säker. Trettio steg till och hon var inne i affären, inne i någon slags trygghet.
Han såg hur hon började gå snabbare. I den stunden slog något fel, något varmt forsade genom hans kropp men det var inte längre ren kärlek. Han ägde henne, hon hade ingen rätt att springa ifrån honom. Han älskade henne, hon var tvungen att älska honom. Fem steg kvar, fyra, tre, två. Hon hade försvunnit in genom dörrarna till den lilla mataffären.
Hon försökte andas lugnt men pulsen var skyhög. Någon hade följt efter henne, det var hon säker på. Hon stod en stund vid fruktdisken, väntade på att något skulle hända. Här var hon i varje fall säker. Ett äldre par mötte vänligt hennes skrämda blick och började plocka äpplen. Hon hämtade glassen, gick till kassan och bad om att få låna telefonen.
(Vem äger dig?)
Han gick genom affären och hamnade till slut i kön invid kassan. Såg hennes mörka hår. Väntade. Hon var hans. Han var hennes. De älskade varandra och skulle alltid göra det. Ett lagligt sätt att äga en människa, tänkte han. Han ägde henne. Hon ägde honom. Inget och ingen skulle sära på deras kärlek.
