Bokstäver blir till ord, ord blir till meningar, meningar blir till berättelser. Det är måndag eftermiddag på Trampolin, Författarklubben har samlats och skrivandet är i full gång. Den ena övningen avlöser den andra, skratt varvas med alvarliga tankar och reflektioner, det är liv och rörelse i lokalerna. Men så plötsligt blir det helt tyst, det enda som hörs är smattret av tangenter och ett och annat andetag, alla har hittat sin egen skrivarvrå, gjort det bekvämt för sig och hela Trampolin fylls av ett intensivt skrivande, som om de drunknar i sina djupt inneboende texter
För ett par veckor sedan gick vi på inspirationspromenad. Vi valde att gå till Kyrkogården. Alla fick varsin anteckningsbok och penna. Uppgiften var att så fort vi lämnat Trampolin skriva ner alla intryck, ljud dofter och händelser, ja allt, så mycket som möjligt.
Utomhus doftade det av våt asfalt och nyutslagna träd. Kylan var isande och påträngande. Det var inte så mycket trafik men en och annan människa, bilist och cyklist korsade vår väg. Det hördes nästan inget fågelkvitter och solen lyste med sin frånvaro. Väl framme på kyrkogården kunde vi höra knaster av grus under våra fötter, vindens sus i träden och ett ihållande dån från den närliggande fabriken. Vi var nästan helt ensamma på kyrkogården, på avstånd kunde vi se en äldre dam som dekorerade en grav, kanske hennes mans. En cyklist tog en genväg över kyrkogården men annars var det bara vi som var där. Vi vandrade runt bland gravarna studerade och betraktade, funderade och kände efter vilka känslor som finns på en kyrkogård, sorg, längtan, men också glädjen minnen, skräck och kanske till och med hämnd och mord. Tittade på gravstenar, namn, dekorationer och funderat över olika tidsepoker år och datum som människor föds och dött och konstaterat att det finns olika sätt att begravas på, traditionella gravar, minneslundar och askelundar. Vi hittade också några väldigt gamla gravar och några stora gravar där mer betydelsefulla personer fått den sista vilan. När vi kände oss färdiga med kyrkogården fortsatte promenaden i det lilla bostadskvarteret intill. Vi studerade hus och trädgårdar. Ett av husen såg ut att vara ett ställe för barn en fritidsgård eller förskola, nya ord och intryck skrevs ner i anteckningsboken och plötsligt var vi tillbaka på Trampolin.
”En författare hittar inte på en författare hittar.”
Mårten Melin
Väl tillbaka funderade vi en lång stund på varför Kyrkogårdar ofta är förknippade med skräck och alla frågor om vad som händer efter döden. Den känslan skulle återspeglas i berättelserna. Utifrån var och ens anteckningar startade nu ett intensivt skrivande.
Alla hade ju gått samma runda, hört och sett samma saker, känt samma dofter men utifrån sitt eget sätt att uppleva, tolka och skriva.
Med oerhörd spänning tog gruppen sedan del av varandras berättelser. Att samma övning kan ge så olika resultat är fascinerande. Skrivandet är både personligt och individuellt men genom att delge varandra sina texter blir det en gemensam upplevelse.
Jag tror att det är väldigt viktigt att få ta del av andras berättelser och att få möjlighet att dela med sig av sina egna, verkliga såväl som påhittade. Skrivandet är ju på många sätt väldigt privat, och kan för många kännas svårt att dela med sig av. Det jag har märkt i författarklubben är att när man vågar öppna upp och dela med sig är det som att dela på en rik skatt av ord, fantasier, allvar och magiska världar. Att få möta likasinnade som delar samma intresse skapar en mycket speciell samhörighet som är ovärderlig.
Här kan ni läsa Gravgrävarbarnen av Emma Bergström 12 år
Gravgrävarbarnen
______________________________________
För vissa var det kanske en vacker syn. En vacker syn, på sitt eget lilla vis. Sorgligt kanske, men fortfarande underbart. Grav efter grav, grönt gräs. Träd. Perfekt planterade träd.
Fast för vissa var det såklart annorlunda. Hon hade inte riktigt tänkt på det från början, såklart, men med tiden hade det kommit. Åsynen om grav efter grav, vetskapen om alla döda som låg någonstans därnere. Alla ben. Så många ben.
En gång hade hon försökt räkna dem. Gravarna, alltså. Fast hon hade slutat ganska snart, efter bara en liten bit av kyrkogården. Hon visste inte om det var för att hon hade andra saker som behövde göras, eller om det var för att varje siffra var ett sting mentalt.
Bara den lilla biten hon räknat hade varit över hundra döda.
Hundra liv, hundra individer som betytt något. Varit någon, betytt något för någon annan. Kanske inte något man tänkte på när man gick förbi kyrkogården. Folk slängde knappt en blick ditåt längre. Ingen som visade respekt för de dödas ben.
Fast det är klart, när man själv varit med och grävt ner dem var det väl en annan sak.
Själv hade hon grävt ner ett dussintal. Vissa hade grävt fler, andra färre. Då och då kom det nya barn, barfota, som grät när gruset på grusvägen skar in i fötterna på dem. Jag hade också gråtit första gången. Fast det var bara att vänja sig. Det kanske var svårt, men man fick helt enkelt lov att vänja sig.
Som med reglerna.
Gå inte över gräset på de dödas gravar.
Stör inte de dödas ben.
För då kommer Kyrkogrimmen och tar dig.
Det visste alla barnen. Gå inte på gravarna. Då kommer de dödas ben störas i deras eviga slummer, och så skvallrar de för den stora, svarta spök-hunden. Så kommer den att se till att benen åter får vila.
Det visste man, så man lät därför bli att gå på gräset på gravarna. Visst var det vissa som gjorde det i alla fall, men några problem med dessa barn hade man inte särskilt länge, för någon gång på natten hördes Kyrkotyppens dystra skri där den satt uppflugen på kyrkspiran. Det klagande skriet som skvallrade om död.
Sedan, nästa dag brukade man hitta den lilla söndersargade barnkroppen i närheten av kyrkogården, och det var dags att gräva ännu en grav.
