En bok med titeln Berättelsens möjligheter kan tyckas ha en självklar plats i läshögen på skrivbordet när man arbetar på ett litteraturhus som vill stimulera barn och ungas läs- och språkutveckling genom olika estetiska uttrycksformer, med fokus på berättande. Boken, med undertiteln Lärares reflektioner över fiktion, är en antologi där olika lärare gör just det. Reflekterar. Över fiktion i skolan i allmänhet och i deras egen undervisning i synnerhet. Och även om lärarna riktar sig till något äldre barn än vi gör här just nu, de flesta kapitel handlar om gymnasieungdomar eller äldre, så är det tydligt att berättelser påverkar oss människor oavsett ålder. Eller som redaktörerna skriver i inledningskapitlet: ”… berättandet är något i grunden mänskligt, ett hjälpmedel som vi behöver för att hantera våra upplevelser och erfarenheter, och inte minst för att förstå vår omvärld.”
Störst fokus ligger i de olika kapitlen på skönlitteratur, film och muntligt berättande, men även andra uttrycksformer som bild och drama tas upp och redaktörerna definierar i inledningen berättelser som ”…muntliga eller skriftliga texter som i olika mediala former skildrar personer eller skeenden för att skapa förståelse och mening.” Gränsen dras vid rena faktatexter med syfte att informera. Det måste, enligt redaktörerna, finnas en viss tolkningsmöjlighet.
Berättelsens möjligheter är ingen vetenskaplig text med tydliga resultat, utan en samling inblickar i olika lärares klassrum och huvuden. Hur de tänker kring, och hur de arbetar med berättelser med sina elever, och här finns många tips och tankar till den som arbetar med undervisning på olika sätt.
