Det myllrar av spännande aktiviteter för de allra yngsta på biblioteken; pekboksäventyr, sagostunder och babybokprat. Vi har läst boken Röra vid böcker. Diskursiva och materiella arrangemang kring bebisars boksamvaro av barn- och ungdomsforskaren Sara Andersson. En bred fältstudie om olika perspektiv och aspekter av småbarnsläsning. Andersson har gjort observationer på bibliotek, intervjuer med läsfrämjare, samlat in material från olika föräldraforum på nätet samt gjort analyser av publikationer om bebisar och läsning.
Dags för en boktuggarpaus
I boken studerar Sara Andersson fenomenet ”småbarnsläsning” inom bibliotek och satsningen Bokstart. Hur läser bebisar? Att ha böcker nära tillhands lyfts ofta upp som en positiv läsfrämjande faktor. För de allra yngsta barnen handlar det bland annat om den fysiska hanteringen av boken – greppa, bläddra, peka och förstås smaka på den. Vikten av en boktuggarpaus! Genom att använda sinnena närmar sig bebisen boken som fysisk artefakt. Munnen och tungan undersöker och utforskar. Ett första steg till att bli en framtida läsare.
Andersson undersöker hur bokstartare uppmuntrar föräldrar till bokläsning och biblioteksbesök. Behöver söndertuggade böcker av små bebisar ersättas? Hur kort livslängd har bakterier som hamnar på böcker? Får bebisar vara på biblioteken trots att de skriker, äter eller möblerar om bland böckerna? Att öka de vuxnas kunskap om böcker och bibliotek är en stor del av det läsfrämjande arbetet. Likaså att prata om språkutveckling. Det är aldrig för tidigt att börja läsa för barnet. Hörseln är det sinne som utvecklas först och barnet gynnas av bokläsning redan när det ligger i magen.
Många bibliotekarier och bokstartare använder sig just av argument som handlar om motorik och sinnena när de argumenterar för vikten av läsning. Det utgör en del av den utvecklingsdiskurs som handlar om den kroppsliga utvecklingen. Klappa, rimma, ramsa, lyssna till ljud. Göra munrörelser, bläddra i böcker och krypa runt. Att högläsa för det springande barnet. Det språkliga och kroppsliga går hand i hand och kan vara både en hjälp och en utmaning. Läsning kan se olika ut och det finns inte bara ett ”rätt” sätt att göra det på.
Pekboken som både litteratur och leksak
Utvecklingen av barnboken har gått från att vara undervisande och moralisk till att i vår tid vara lekfull, interaktiv och sinnlig. Pekboken är utvecklad och anpassad för de allra yngsta barnen och kan numera både ha både tofsar och flikar. Det lilla barnet har fått status som läsare.
I Anderssons undersökning lyfter läsfrämjare fram att pekboken gärna får finnas med överallt. På skötbordet, i vagnen eller på golvet bland leksakerna. Pekbokens litterära status suddas ut när boken blir en pryl bland många andra. Föräldrarna uppmuntras till att våga låta sina barn utforska boken likt andra leksaker, på det ovarsamma sätt som följer av bebisars sinnliga utforskande. Samtidigt informerar läsfrämjarna om läsningens betydelse. Här höjs den litterära statusen igen. Genom pekboken kan barnet koppla bilder till det som finns i verkligheten. Där är nappen, bilen, katten. Högläsningen är starten på ett läsande liv som fördjupas ju äldre barnet blir.
Rummets betydelse
I Anderssons forskningsöversikt kommer det fram att barnavdelningar på bibliotek inte är något nytt. Men att anpassa rummen för de allra yngsta mellan noll till ett år är ett förhållandevis nytt fenomen i en västerländsk kontext. Det handlar i mångt och mycket om att skapa safe spaces med praktiska bekvämligheter så som barnvagnsparkeringar, barnsäkrade hörn och eluttag, samt boklådor på bebishöjd. Det ska också vara en plats för lek och samtidigt kännas som ett mysigt vardagsrum. En balansgång mellan det institutionella och hemlika. Andersson ger både lyckade och misslyckade exempel på detta.
Ett gott exempel är från ett bibliotek som har en madrassgrop för bebisar. Denna bebisgrop ligger mitt bland pekböckerna i en lugn och ostörd del av biblioteket. Intill gropen finns ihåliga väggar med pekböcker på bebisnivå och en mjuk matta som gör att bebisen kan utforska rummet på ett säkert sätt. Möblemanget och utformningen möjliggör ett självbestämmande där bebisen kan utforska på egen hand. Den offentliga lokalen har blivit mjuk och bebisvänlig, en trygg plats som lockar småbarnsföräldrar.
” Om man studerar de mjuka sofforna i barnbiblioteket kan man se stelnade fläckar av vad som gissningsvis är mat och dryck av olika slag. Det skulle förvisso även kunna komma från de dreglande och lite snoriga barnen, som kanske legat på mage och grottat ner ansiktet med öppen mun och kletig näsa….”
(Ur Fältanteckningar, bibliotek B5, 20 maj 2023), Röra vid böcker, sid. 91
Andersson inleder ett av sina kapitel med denna iakttagelse från en av sina observationer. Den får beskriva den spänning som finns mellan det mjuka, trygga, intima och i det här fallet de motbjudande känslor som kan uppstå i det ”ickehygieniska” i offentliga lokaler. Andra exempel som väcker känslor är exempelvis dragqueens-debatten och ”ungdomsstök” på biblioteken. Eller när biblioteksrummets inredning och möblering ger dubbla signaler – en plats för stilla aktiviteter men också för lek. Detta kan få besökare att känna sig osäkra. Får barnen springa, klä ut sig och leka eller ska det bara vara tyst och lugnt? En emotionell balansakt som påverkas av de normer som råder, besökarens egna förförståelse om biblioteket och självkänslan som förälder. Det är spännande att läsa intervjuerna med inredare och bibliotekarier om hur de tacklar dessa dilemman. Och såldes även Anderssons analys om pekbokssektionens affektiva (o)ordning präglad av spänningen mellan lek- och läslust samt trygghet och äckel.
Högläsning och anknytning
Andersson har undersökt vad forskningen säger om hur högläsningen påverkar anknytningen mellan förälder och barn. Hon undersöker även själv hur detta kommer fram i olika läsfrämjande kampanjer. Det lyfts ofta fram att högläsningsstunden skapar trygghet och är en kärlekshandling till ens barn. Att den mysiga stunden med boken stärker samspelet mellan barn och vuxen. Att möta barnens blick, svara på mimiken, prata, ramsa och bekräfta. Boken blir ”ett litet verktyg för att vara varandra nära” (sid. 118).
Andersson ser skillnader i hur kommunikationen till mödrar respektive fäder ser ut. I läskampanjer som specifikt riktar sig till pappor eller män, handlar det mer om att vara en läsande förebild än att lyfta vikten av samspel och relationsskapandet. Det finns även fler skillnader mellan könen. Det handlar om högläsningsstilar, lästeknik och ”att vara en bra förälder”. Det goda moderskapet bedöms utifrån barns beteende, medan pappans goda föräldraskap inte gör det.
Studier visar glädjande nog på att högläsningsfrekvensen hos småbarnsföräldrar är hög. Dock visar vissa rapporter att det är en aktivitet som främst sker hos högutbildade familjer. Här visar vissa resultat på att de socioekonomiska faktorer kan påverka graden av högläsningen medan andra att det mer påverkar högläsningsstilen. Forskarna är dock överens om att föräldrarnas attityder och tilltro till böcker och läsning har stor betydelse för om bebisar och barn blir lästa för överhuvudtaget. Andersson ser i sitt fältarbete att föräldrar, särskilt mammor, blir överhopade av information om läsningens betydelse från bland annat BVC, biblioteket, genom regionens gåvoböcker och sociala medier. Det finns även en stark norm bland föräldrar om att läsning är viktigt. I intervjuerna framkommer att vissa mammor känner press och prestationskrav. Hur läser man egentligen en pekbok utan någon tydlig handling och med lite text? Och hur ska man hinna detta också, bland massor av andra krav och sysslor? Att dansa, ramsa, prata och sjunga är väl lika viktigt?
Andersson gräver djupare kring spädbarnsläsning, högläsningsdirektiv och den idealiserade bilden av moderskapet genom att studera olika nätforum. Där går diskussionerna varma. Det är många beskrivningar av bokvana barn som älskar böcker, vill läsa mycket och länge, och som inte gör sönder de böcker de får i handen. På forumen får föräldrar som inte ”lyckats” med läsningen tips på läsrutiner men också tillrättavisningar. Föräldrar som inte läser för sina barn väcker starka känslor. Mammor ”bör” läsa och känna av sina barns behov. Barnen ”bör” också ha ett gott läsbeteende.
Avslutning
Vad är då småbarnsläsning? Det går inte att svara enkelt på den frågan när man läst Andersson studie. Denna gedigna bok tar upp så många olika aspekter och perspektiv med en grundläggande och fördjupad analys. Det handlar om utvecklingspsykologi, beteendevetenskap och anknytningsteori, och har varit en otroligt spännande läsning! Andersson vänder även på frågan. När blir spädbarnsläsningen inte till? När barnet rymmer från lässtunden, kastar boken eller kräks över bilderna?
Andersson menar att bebisläsfrämjandet gör skillnad och framhåller vikten av bebisars samvaro med böcker. Vi avslutar med en mening från bokens sista kapitel. ”Under min undersökning av spädbarnsläsningens tillämpningar har det framstått med stor tydlighet: både boken och kroppen är den läsandes främsta redskap”. (sid. 158)
Tugga på, alla bebisar!