Idag gästbloggar Litteraturhuset Trampolins arkitekt, Eva-Johanna Isestig på Litteraturhusbloggen. Hon medverkade i Region Östergötlands Kulturkonferens i Norrköping den 12 november, och berättar här om sina intryck från dagen och om sin egen föreläsning.
Förra veckan hade Region Östergötland sin årliga kulturkonferens på Arbetets museum i Norrköping. Jag var inbjuden för att prata om hur det är att arbeta som Barnkulturdesigner och om att inkludera barn och unga i processen – på riktigt! Jag berättade om just Litteraturhuset Trampolin och om hur vi tillsammans med barn och unga utvecklade den rumsliga miljön och verksamheten, som ett föregångsexempel!
Programmet för dagen bjöd på en spännande mix av bland annat sex olika föreläsningar på temat: Om barnen får vara med att bestämma!? Varje föreläsare fick en present med sig hem med uppmaningen att reflektera över dagen. Det lilla paketet innehöll en fin handarbetad reflex. Jag antar uppmaningen! Jag vill rapportera om dagen som helhet och om mina egna reflektioner.
På plats var ca 90 deltagare som på olika sätt har ett intresse i ämnet och som arbetar inom regionen. En blandning av politiker och andra beslutsfattare, strategiska utvecklare för kultur i kommunerna eller inom regionen och människor som jobbar nära barnen i olika verksamheter (t.ex. bibliotekarier eller kulturpedagoger). Det var en varm och fin stämning hela dagen, med mycket skratt och ett stort fokus på barn och kultur. Dagen inleddes av Anita Jernberger, ordförande i regionala utvecklingsnämnden och Anne Hederén, kulturchef Region Östergötland, som berättade om förväntningar på dagen:
– Förr var det annorlunda, när det var middagar fick barnen sitta själva ute i köket… Den tiden är förbi! Men hur kan vi bli ännu bättre på att lyssna på barnen?? Hoppas den här dagen kan hjälpa oss att komma ännu längre!
Första föreläsare ut var Ylva Mårtens som arbetar på Sveriges Radio med bland annat programmet Barnen. Hon har många års erfarenhet av att samtala med och intervjua barn och har tidigare i år gett ut boken Vad säger barnen? (Se blogginlägg om detta här.) Hennes föreläsning handlade främst om hur vi vuxna ska behandla barn som kompetenta människor och vad vi bör tänka på när vi kommunicerar med barn.
Ylva Mårtens spelade upp flera ljudklipp med samtal med barn och unga som visar exempel på hur barn har upplevt att vuxna i deras omgivning inte tagit dem på allvar, hur de upplever att de har blivit förminskade och ignorerade för att de är yngre. Klippen tillsammans med Ylvas kommentarer och resonemang var överlag väldigt intressant att få ta del av. Men det var en sak som jag reagerade på och som fick mej att reflektera. Ylva pratade om hur svårt hon hade för orden ”brådmogen” och ”lillgammal” Hon ansåg att vi vuxna gav barn denna stämpel bara för att de är pålästa, har anpassat sitt språk till hur vuxna pratar eller har intressen som delas med vuxna. Handlar det om rollspel, att barnen imiterar det dom tror är att vara vuxen? Eller ser vuxna ner på barn som kan mycket? Blir vuxna provocerade av barn som kan ”för” mycket?
Jag håller helt med om hennes resonemang, men, Ylva ansåg att hon hittat ett mycket bättre ord för detta: Avancerade barn. Innebär det då underförstått att vissa andra barn skulle vara enkla? Vad innebär i så fall en avancerad människa? Ett barn har ett välutvecklat språk, har fått möjligheten att öva sig på att resonera och reflektera, och kan uttrycka det verbalt, är inte generellt mera avancerat än andra barn enligt mig. Det handlar ju om förutsättningar och om att alla olika uttryck är värdefulla. Ett barn som inte pratar ett avancerat språk kan ju ha fantastisk avancerade tankar eller kunna uttrycka sig med t.ex. bildskapande, musik osv, på ett avancerat sätt, som vi vuxna kanske inte ens begriper! Genom att vi vuxna sätter oss i en position där vi bedömer huruvida ett barn är mer eller mindre avancerat har vi också gett barnen olika möjlighet till sin egen utveckling.
Mina tankar går till Litteraturhuset Trampolin och verksamheten som kontinuerligt utvecklas där. Hur alla uttrycksformer är välkomna och hur alla nivåer av berättande är viktigt! Hur vi faktiskt har lyckats att skapa en miljö och aktiviteter där barn i ålder 0-18 år och deras familjer kan känna tillhörighet i rummen och de aktiviteter som erbjuds. Det är så viktig att ALLA barn blir sedda, att alla barn kan hitta en trygg vuxen eller plats och att vi kan inspirera barn att uttrycka sej på en nivå som passar. Där och då är det helt naturligt och självklart att alla barn är avancerade på sitt sätt.
Jag tror inte att det var Ylva Mårtens intention att indirekt påstå att andra barn kunde vara enkla. Ylva har stor respekt för barn och verkar praktisera utifrån detta mer än de flesta andra. Min reflektion handlar om hur viktigt det är vad vi säger och vilka ord vi väljer att använda, hur vi bemöter medmänniskor. Det påverkar så mycket. Som föreläsare och inspiratörer har vi stor makt att påverka, precis som vi vuxna har makt att se till att barnen får vara med att bestämma, – eller inte…
Nästa punkt för dagen var valbara seminarier. Jag valde att lyssna på Margaretha Öhman, förskolepsykolog, familjeterapeut, barnkulturvetare och författare. Hon pratade om Lek, om barns eget perspektiv på leken och barns kultur. Hon förklarade hur och varför leken är livsviktig för barn. Hon bröt ner leken i dess beståndsdelar för att förklara vad lek egentligen är. Och hur lek kan se olika ut i olika kulturer, men inte nödvändigtvis är sämre eller bättre. Jag skulle vilja tipsa om henne, läs eller lyssna om tillfälle skulle ges! www.margaretaohman.se
Margareta Öhman avslutade föreläsningen kring frågan: Är leken hotad?? Hon redogjorde för fyra olika parametrar för sitt resonemang att leken faktiskt skulle vara hotad:
– Allt för stort fokus på lärande.
– Brist på engagemang och utrymme. (Att vi vuxna inte värdesätter leken och inte ger förutsättningar)
– Slutar barn leka i allt yngre åldrar? Iså fall – vad kan det bero på?
– Kan lekmöbler vara lekdepriverande?
Väldigt intressant och viktigt! Så bra att det satt politiker där och lyssnade. Så bra att det satt ca 50 personer där som på olika sätt har möjlighet att påverka barns vardag. Och möjliggöra att hoten mot leken kan elimineras!
Mitt eget prat gick under rubriken: Att skapa rum tillsammans med barn och unga, på barns egna villkor – på riktigt! Jag redogjorde för olika typer av aktiviteter med direkt koppling till designprocessen, vad och hur dessa kan genomföras tillsammans med barn. Jag avrundade min timme med en lista på de viktigaste sakerna att tänka på när vi ska samarbeta med barn i utvecklingsprocesser som t.ex. på Trampolin:
– Introduktion (barnen ska vad de medverkar i och vad deras medverkan innebär)
– Vårt ansvar (idé om hur barnens input ska förvaltas)
– Storlek, ålder, plats, tid … (viktiga praktiska aspekter)
– Öppenhet & frihet – kunna påverka processen
– Försiktighet, och med respekt (makt??)
– Resultat? – närvara vid genomförandet är viktigare än det fysiska resultatet
– Utveckla tillsammans (barn som kritiker och medutvecklare)
– Resultat! – Gör skillnad på riktigt
– Samarbeta med personal, beställare m fl
– Dokumentera och visualisera analysen (bevis)
– Stort spann av aktiviteter för att passa olika barn
Alla människor oavsett ålder har sina egna favoritsätt att uttrycka sig på. Vi måste därför formulera metoder och aktiviter så att alla kan hitta något som passar just dem. Vissa kan intervjuas, vissa kan skriva en berättelse, vissa rita, vissa göra en film osv.Några vill helt enkelt inte vara med och det är helt OK det också! Deltagande ska vara frivilligt.
Jag kunde stolt presentera Litteraturhuset Trampolin och vårt gemensamma utvecklingsarbete. Jag fick många kommentarer om just detta efteråt, flera önskade att deras miljö kunde utvecklas på samma sätt. Ett och ett halvt år efter invigning är det ju fantastisk kul att kunna se att det vi gjorde kan vara inspirerande för andra.
Överlag så tycker jag att det var väldigt kul att få komma till Norrköping. En mycket vacker stad inte minst. En riktig höjdpunkt i programmet var när 2:orna från Film – och musikprogrammet – inriktning scen och artist bjöd ett fantastiskt framträdande! Dom tog upp många allvarliga ämnen som verkligen berörde. Ett mycket bra exempel på hur viktig det är att barn och unga får möjlighet att uttrycka sej på ett sätt som passar dem. Det var också kul att se att så många var intresserad av att lära sej mera om Barnen bestämmer! Eller?? Något jag saknade under dagen var mera diskussion och framförallt mera koppling till den yrkesroll och det ansvar som följer med rollen, hos de som satt i publiken. Och kanske mindre prat om rollen som förälder. Den är självklart också viktig, men jag tror att vi behöver kunna skilja på våra roller i olika sammanhang. Nu handlade om det vardagliga arbetet och våra olika arbetsuppgifter inom kulturområdet. Om alla vuxnas ansvar att förverkliga barnkonventionen, barns rätt till delaktighet och barns rätt till kultur.
Dagen avrundades med en återkoppling från inledande välkomnade av Anne Hederén. Hon hoppades att vi nu skulle låta barnen få vara med att bestämma mera. Fin tanke, och jag tror att alla deltagare behöver få samtala om hur det ska gå till. Om vad de själva kan göra. Jag hoppas att de vuxna kan se förbi konstruerade behov, konsumtion och kravet på att vi ska hänga med på barns sätt att använda teknik och annat… för det är deras egna kultur och deras rätt att få ha den. Det är vårt ansvar att se till att den blir meningsfull och inte skadlig. Jag hoppas att vi kan skapa platser och aktiviteter på barnens villkor, för alla och med värdefull mening!
