Den 22 april 2021 riktades många blickar till Sandviken när vi på Litteraturhuset Trampolin på uppdrag av Region Gävleborg arrangerade webbinariet Att berätta för barn och unga för sjunde gången. Webbinariet lockade över 370 deltagare från Sverige och Finland. Här kommer det andra blogginlägget som handlar om Märit Janssons och Emma Adbåges föreläsningar om spännande och lekfulla miljöer.
Del 2: Vad säger barnen?
Märit Jansson är docent och universitetslektor i landskapsplanering och hon deltog med en förinspelad film. Hennes forskning av utemiljöer och lekplatser är mycket spännande. Hur har det sett ut i ett historiskt perspektiv? Hon visade två lekplatser från Lund där den första lekplatsen är från 50-talet med namnet Ön. Likt en hemlighetsfull ö, i ett hav av grus troligtvis med tydlig inspiration från en spännande äventyrsbok. Den andra lekplatsen hon visade är nybyggd och speglar många lekplatser idag. Den påminner också om en ö men har istället för grus på marken en gummimatta på marken, en plastlekplats. Märit menar att här kan man börja fundera över hållbarhetsperspektivet, barnperspektivet och vuxenperspektivet. Det vanligaste man ser hos dagens lekplatser är att de är hårt designade, där gummiasfalten och fabricerade leksaker dominerar och där barnets perspektiv glömts bort. Det är ofta stora kala ytor utan träd och ingen plats för skugga. Gröna utemiljöer är bra för barns hälsa och utveckling men väljs bort i många moderna lekplatser. Visst finns det även lekplatser idag där det finns gröna naturliga miljöer, som ex. temaparker som Mulle Meck i Solna, men Märit anser att vi ofta hamnar i ett vuxet barnperspektiv när vi ska utforma miljöer för barn. För att försöka sätta oss in i hur barnen tänker kan vi försöka minnas tillbaka hur vi upplevde det som barn. En viktig skillnad är att barn använder alla sina sinnen. Vad barn ser, hör, upplever, känner. Vad kan man göra här? Att helt enkelt se världen med barnens ögon och vår nästa gäst Emma Adbåge har verkligen den förmågan!
Det är i gropen det händer.
Emma Adbåge är författare och illustratör och i hennes bilderbok Gropen handlar det precis om det Märit forskar kring, de vuxnas perspektiv och barnets perspektiv. Hon kallar sig själv för en konstnärlig iakttagare och det är något vi skriver under på. Hon har verkligen förmågan att se och kunna visa det i sina texter och illustrationer. Emmas erfarenheter är att barn dras till spännande platser och inte alltid till de platser de vuxna tycker de ska vara på. Emma mindes tillbaka till sin egen skola som barn, där det fanns en grop på skolgården. Gropen var historisk. Där hade barn lekt före dem och där skulle barn leka efter dem. Emma pratade varmt om gropen och de naturliga platserna som är fina med sitt slitage. En omedveten reklam för en plats, en laddning med lek att här har någon haft riktigt kul. Slitage är ett kvitto på att något varit roligt och kommunicerar över generationer. Det här en häftig tanke och något vi tar med oss. Ibland är vi snabba med att tänka att saker har gjort sitt men det kanske inte är en nackdel att ett föremål eller något annat i vår omgivning har blivit lite slitet. Slitage är ju ett kvitto på att något har varit roligt, som Emma säger. För barnen är gropen inte bara en grop utan där finns bl.a. flera rum, grenar, rötter, stenar och så den gula leran som är exklusiv, för den finns bara där. Gropen förändrades också utifrån årstiderna och någon gång var den fylld med vatten.
I boken är gropen farlig tycker de vuxna men det gör den bara så mycket mer spännande för barnen och förbud gör att barnens kreativitet ökar och de tänjer på gränserna. Emma minns det som att det var en plats där man fick vara den man är. I boken beskriver hon hur de vuxna vill förbjuda barnen att leka där för att de kunde göra sig illa. Men ska man förbjuda trappor och skosnören också? Här kan det bli spännande samtal med barn. Hur resonerar de? Och vilka platser är egentligen de farligaste på en skola? Många vuxna är lite rädda men omtänksamma och de vill väl. Enligt Emma kan boken om Gropen vara en bra spegel av hur vuxna känner det, att bli varse, och se sig själv som vuxen. För oss på Trampolin har den blivit lite av en ny ”husbibel” som får oss att fundera kring vuxnas perspektiv och barnens perspektiv. Hur kan vi skapa spännande, kreativa och utmanande miljöer där både barn och vuxna kan känna sig trygga?
