En gråkall novemberonsdag i en missionskyrka i Ockelbo. Ett 60-tal personer från skolor, förskolor, bibliotek, församlingar, förvaltningar och föreningar. Några av vår tids stora politiska och existentiella frågor. Så skulle seminariedagen ”Att berätta för barn och unga 2016” den 23 november kortfattat kunna sammanfattas. En dag med mycket känslor och mycket engagemang från föreläsare och publik. Dagens moderator Charlotta Netsman angav tonen i sitt välkomstanförande, där hon uppmanade deltagarna att ha ett nyfiket förhållningssätt och att ha högt i tak i diskussionerna kring dagens teman som rasism, det mångkulturella samhället och barn på flykt.
Nedan följer ett referat från dagen nedtecknat av Stina Dahlberg och Katarina Larsson från Sandvikens folkbibliotek och Karin Forsgren Anderung, Litteraturhuset Trampolin. Seminariekonceptet ”Att berätta för barn och unga” har genomförts flera gånger tidigare, läs gärna blogginläggen från 2015, 2014 och 2013. Årets seminarium genomfördes av Litteraturhuset Trampolin/Sandvikens Kulturcentrum i samarbete med Ockelbo kommun, Folkteatern i Gävleborg, Riksteatern Gävleborg och Kulturutveckling Region Gävleborg.
Niclas Malmcrona från svenska ASSITEJ var dagens första föreläsare. Han föreläste under rubriken ”Rasism och rasistiska strukturer – hur kan scenkonsten närma sig dessa frågor?”. Svenska Assitej är nationellt center i internationella Assitej. Det är en plattform för alla som arbetar runt scenkonst för barn och unga.
Svenska Assitej startade projektet Shadowland sommaren 2015, det kommer att avslutas under december 2016. Med Shadowland ville man undersöka hur scenkonsten tar sig an frågeställningar såsom rasism och rasistiska strukturer både i och utanför Sverige. Går det att utveckla strategier för hur scenkonsten kan närma sig dessa frågor? Kan scenkonst vara en motkraft mot rasism? Går det att utveckla samtal om rasism med hjälp av scenkonst? Projektet hade två målgrupper: professionella vuxna som arbetar med eller har ett intresse för scenkonst för barn och unga samt den offentliga publiken (barn, unga och vuxna). Projektet var ju vid tillfället för seminariet inte ännu avslutat. Men de slutsatser man kunde dra hittills var att det inte finns så mycket skrivet material att använda (scenkonst), det finns få rasifierade skådespelare, föreställningar inom ämnet görs bara för ungdomar (alltså inte för mindre barn).
Vi fick också en utblick i världen, hur scenkonst för unga ser ut i olika delar av världen:
- Anglosaxisk – Det pedagogiska står i centrum (t.ex. Scenkonst som behandlar ämnen som mobbning), kommersiella influenser har också stor betydelse för vad som sätts upp.
- Fransk – Den franska scenkonsten är väldigt vacker och konstnärlig, den är också väldigt litterär och textbaserad.
- Tysk – Akademisk, filosofisk och textbaserad scenkonst.
- Sovjetisk – Det som framförs på scenen är ideologiskt korrekt, sagotraditionen är också väldigt närvarande.
- Asiatisk – Den gamla traditionen med kabuki-teater har ett starkt fäste.
- Övriga världen – Här görs ingen speciell barnteater, utan teater är något som kan ses av alla.
- Skandinavisk – Teater framförs i ögonhöjd, kontakten med publiken är viktig, teatern bygger på forskning om barn (pedagogisk) och synen på barn i olika konstdiscipliner.
Inledningsvis fick vi i publiken ta del av Olof Palmes anförande om invandrarna som sändes juldagen 1965 i Sveriges radio.
Vi fick också se en del av Leland Grants föreställning ”Rhapsody in black”.
För vidare läsning tipsade Niclas Malmcrona avslutningsvis om bl.a. Ylva Habel, Yael Feiler, Victoria Kawesa, Barakat Gehebrehawariat och Tobias Hübinette.
Även nästa föreläsning hade teaterfokus. Folkteatern i Gävleborgs bidrag hade rubriken ”Inkluderande scenkonst för barn och unga. Vilka kroppar och berättelser behöver ta platsen på scenen idag?”. Erik Uddenberg, dramatiker, dramaturg och en av Folkteaterns tre konstnärliga ledare inledde med att berätta om sin förra arbetsplats Unga Klara, och det målmedvetna arbete som ägt rum där för att skapa en bredare representation. Precis som du föreställt dig var en föreställning som gjordes på beställning av Stockholms stadsbibliotek. Föreställningen kretsar kring böcker, bibliotek och fantasi och framförs på arabiska, svenska och spanska, vilket ger en extra kick för de flerspråkiga barnen. Föreställningen väver samman irakiska sagor med svenska barnböcker och uppmuntrar till interaktion med barnen i publiken, vilket gör att den blir som ny varje gång den framförs.
2015 var det premiär för Unga Klaras föreställning X, som kretsar kring vithetsnormen och den svenska rasismens historia. I föreställningen anspelas på hur mörkhyade tidigare gestaltades på scen genom ”black faces” genom att skådespelarna föreställer svenskar i vitmålade ansikten.
Föreställningens berättelse om Sveriges koloniala och rasistiska historia, om hur Sverige har delat upp människor, tagit slavar och förvägrat samer att gå i vanliga skolor väckte starka reaktioner hos såväl ensemble som publik. En av skådespelarna bröt ihop under repetitionerna – ”Ska jag stå till svars för Linnés rasindelning?”, vilket användes i föreställningen. Bland de som såg föreställningen var det många som kände sig lättade och bekräftade – ”rasismen finns överallt” och det var inte ovanligt med en gråtande publik. Andra tyckte att föreställningen var didaktisk och föreläsande. Men alla har inte behov av samma berättelse, menade Erik Uddenberg, vilket kan vara viktigt att ha med sig i konstnärligt skapande för barn och unga.
Anna Thelin, scenkonstproducent och utvecklingsstrateg på Folkteatern i Gävle tog vid och berättade om teaterns arbete med föreställningen KÄRLEKEN ÄR FRI!?. Föreställningen är ett beställningsverk och en del av ett större projekt med syfte att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck med bl.a. Rädda barnen som samarbetspartner. Sju textförfattare, bl.a. Arkan Asaad, Gertrud Larsson, Nasim Aghili och Malin Lagerlöf, har skrivit manus. Från scenen nämns inte ordet heder utan det är rättighetsperspektivet och kärlekstemat som genomsyrar föreställningen.
Att ta sig an ett sådant ämne som det finns så mycket fördomar och rädslor kring har inte varit oproblematiskt, och trots att Folkteatern varit helt medvetna om polariseringen inom hedersfrågan och förhållit sig till den har föreställningen anklagats såväl för rasism (utifrån åsikten att hedersvåld inte har med traditioner att göra – samma mekanismer finns i mäns våld mot kvinnor i Sverige) som kulturrelativism (utifrån åsikter som att slöjan är rakt igenom förtryckande och borde förbjudas).
Folkteatern har hanterat det hela genom att försöka att inte gå in i de polariserade debatterna utan valt att ha fokus på de ungdomar som föreställningen riktar sig till. Över 20.000 ungdomar runt om i Sverige har sett föreställningen och fått möjlighet att reflektera, känna igen sig, känna igen en klasskompis, få stöd (polis, socialtjänst och frivilligorganisationer har informerat i skolor och en nationell stödlinje har upprättats) eller stötta.
Doreen Månsson är programledare, producent och programutvecklare, känd bl.a. från Barnkanalen och den egna talkshowen Doreen 21.30. Hon är också en extremt skicklig, engagerad och underhållande föreläsare som fångade publiken direkt och frambringade både skratt och tårar under sin dryga timme på scenen. Doreen berättade om sin uppväxt i Umeå, Nigeria och Uppsala med sin svenska mamma och hennes man som arbetade på FN (hennes biologiska irakiska pappa flyttade till USA när hon var liten). Hennes upplevelser av olika kulturer och möten med människor från olika bakgrunder och med olika religioner, samt hennes egna möten med ren rasism, har fått henne att bli en helhjärtad kämpe för det mångkulturella samhället och för ”fler färger i paletten”.
När hon i en programserie för SVT mötte en ledande politiker från Nationalsocialistisk front, som bl.a. menade att alla invandrare (inkl. ”andra generationens invandrare” som Doreen själv) borde utvisas ur Sverige, blev hon helt knäckt efteråt och kände att allt var helt kört. Som den i grunden optimistiska person hon ändå är vände hon botade hon krisen med kreativitet. Hon kom med idéen att skriva låtar för barn, där ALLA barn ska känna igen sig och vara inkluderade, utan att detta behöver vara låtens tema. Doreen menar att vi alla har ett stort ansvar för vilka bilder vi visar, särkskilt för barn, och att många av de bilder som visas är fyllda med fördomar om familjen, förorten, religion osv. Tillsammans med musikern Christopher Dominique och regissören Henrik Hallgren skapade hon därför musikvideoserien Dilemman med Doreen, som sedan flera år tillbaka regelbundet visas på Barnkanalen och vars låtar givits ut på två CD-skivor.
Doreens texter tar upp stora frågor och svåra ämnen som berör och där barnets känslor tas på allvar. Varje byggnad, barn, vuxen osv som visas på bilderna i videorna är valda med omsorg just för att alla tittare ska få känna igen sig och med stor medvetenhet om att bilders påverkan är stor. Filmerna finns tillgängliga på svtplay.se och på Youtube.
Nyligen har Doreen tillsammans med Christopher Dominique gjort nya arrangemang och till viss del modifierat texterna till några av de mest välkända svenska barnvisorna som Ekorrn satt i granen, Blinka lilla stjärna, Björnen sover och Hjulen på bussen. Henrik Hallgren har regisserat filmer till visorna, som visats på Barnkanalen. Visor med Doreen finns också som app. I appen finns bl.a. en funktion där barnen får lära sig vad olika föremål heter på åtta olika språk. I den film som Doreen visade i Ockelbo kunde vi se hur barnen som klev på bussen har varierad färg på håret och huden och de som kliver på heter bl.a. Ahmed och Leyla. Här handlar det också om att så många som möjligt ska kunna känna sig inkluderade i ord och bild. Även dessa visor kan hämtas från svtplay.se och Youtube.
Både Dilemman med Doreen och Visor med Doreen passar utmärkt för arbete i förskolor och skolor, liksom i andra barnkultursammanhang.
I samtalet efter Doreens föreläsning kom diskussionen bl.a. att handla om att våga ge sig ut på den minerade mark som frågan om det mångkulturella samhället kan vara. Doreen menade att det är bättre att försöka och att det blir fel, än att inte göra alls. Intrycket var att många i publiken blev inspirerade och fick nya ingångar till att arbeta med dessa frågor. Tack Doreen!
Dagens sista föreläsare, författaren och illustratören Viveka Sjögren, har skrivit flera böcker om barn i krig och flykt; Den andra mamman (2007), Den dagen (2008) samt Om du skulle fråga Micha (2015). Den sistnämnda boken belönades 2016 med Elsa Beskow-plaketten. Den finns numera utgiven på både arabiska och persiska.
Idén till boken kom till Viveka i en dröm. Förlaget var till en början tveksamma när hon berättade att den enbart skulle handla om saxar, men de bestämde sig ändå för att ge ut den. Viveka läste hela boken högt under seminariet och vi fick titta på de starka bilderna via dator/kanon.
Den senaste boken Viveka har gett ut är Vulkanen och kalven som Po räddade (2016). I vanliga fall står Viveka för både text och bild, men här har hon illustrerat Grethe Rottbölls text, som bygger på en sann historia. Även denna bok handlar om en katastrof där några tvingas fly, denna gång är det en jordbävning och tsunami som gör att människor måste flytta från sina hem.
Den andra delen av Vivekas föreläsning, som hon valt att kalla ”Extremt högt och otroligt nära”, handlade om ett projekt som Viveka är starkt involverad i – Blue Bamboo – ett 3-årigt projekt som ägs av Sveriges Författarförbund samt Svenska Institutet. Ett samarbets- och utbytesprojekt med barnboksskapare från Nepal där målet är att lyfta och stödja nepalesisk barnlitteratur. En grupp nepaleser har besökt Sverige och den svenska delegationen har besökt Nepal 3 ggr på 3 år. Man har haft seminarium och workshops där man bl.a. låtit nepaleserna arbeta i par med en författare och en illustratör vilket var helt nytt för dem. I Nepal finns en gammal författartradition där målet med barnlitteraturen är sedelärande och uppfostrande. Böckerna ska inte riva upp starka känslor, vilket anses farligt.
En resa till Nepal fick skjutas upp eftersom en jordbävning raserade nästan hela den by som man planerat att besöka. Byns skola var en av de byggnader som förstördes. Natur & Kultur startade en stiftelse som donerat pengar för vilka man nu byggt ett fint bibliotek. Det används inte bara som bibliotek utan även för andra verksamheter; hjälpsändningar fördelas där, datorer kan lånas, man håller kurser för föräldrar m.m.
Viveka avslutade sin föreläsning med att tända en lampa i form av en pappersbåt och initiera en tyst stund där tankarna gick till alla de som på flykt från krig och förföljelse förlorat sitt liv på havet. En väldigt fin stund.
Alla vi arrangörer var väldigt nöjda med dagen och att döma av de reaktioner som framförts direkt till oss och via vår webbenkät var deltagarna också mycket nöjda. Många framför att de fått inspiration till eget arbete och ny kunskap kring de frågor som seminariet väckte, vilket förstås var syftet med dagen. Vi har förstås all anledning att återkomma i ämnet framöver, och hoppas att konceptet ”Att berätta för barn och unga” kan återkomma i någon form även nästa år.
