Att berätta för barn och unga 2015

Den 24 november genomfördes det fjärde i raden av seminarier på temat ”Att berätta för barn och unga” med Litteraturhuset Trampolin som huvudarrangör. Medarrangörer denna gång var Region Gävleborg/Kulturutveckling, Söderhamns kommun och Riksteatern Gävleborg. Platsen var hotell Statt i centrala Söderhamn.

Moderator var liksom förra året Stenegårds verksamhetschef Charlotta Netsman. Hon inledde dagen med att återkoppla till seminariet som genomfördes i Gävle i november 2014. Hon berättade också att seminariets arrangörer tänker på miljön och därför bl.a. vill samla in namnskyltarna i slutet av dagen. De som lämnar in sin skylt kunde vinna ett exemplar av Sandviken-författaren Camilla Lagerqvists roman Rädda honom.

Först ut bland föreläsarna var barnmusikbandet Mamman och pappan från Sandviken, som består av musiklärarna och äkta makarna Linda och Mathias Dahl. Linda och Mathias ingår i det tvåfaldigt Grammisnominerade bandet ”Kråkan och Busarna”, och har turnerat flitigt runt Sverige. När de själva fick barn upptäckte de att de fick idéer till egna låtar. Idéerna kan komma från en fråga: ”Vet du var harkranken bor?”, en beskrivning av något: ”Jag vill ha min klänning som låter som flingor” eller från en fundering: ”Om jag får något i huvudet som inte ska vara där, hur gör jag då?” (Får man något i näsan kan man ju peta bort det, ur munnen kan man spotta ut, men hur gör man med tankarna…? Verkligen en bra fråga!).

Ibland kommer inspirationen som en melodisnutt som sedan får ord, som t.ex. i låten ”Frihet” som handlar om en ballong som flyger iväg. Mammans och pappans låtar handlar ofta om relationen vuxen – barn eller barn – barn och de innehåller mycket känslor; ilska, sorg, glädje.

Låtarna berättas i jag-form av ett barn. När de ska melodisättas tänker Mathias och Linda på vem det är som sjunger och vad det är som händer, så att musik och text harmonierar och förstärker den känsla som ska förmedlas. Ibland handlar låten om ett enda ögonblick och ibland är det en lång historia som berättas.

Mathias och Linda berättade att arbetet med låtarna har blivit som ett slags självterapi och att det hjälper dem att såväl se tillbaka på sin egen barndom som att påminnas om de egna barnens verklighet. Ibland handlar det också om bearbetning av en egen oro. Någon gång har det hänt att de utgått i för hög grad från sina egna barn. Då har de skrivit om så att låten blivit mer allmängiltig.

Låtarna på Mammans och pappans första album Jag är bra! är solitärer, de hör inte ihop med varandra. I föreställningen med samma namn har de vävt ihop låtarna genom en ramhistoria om en tjej som sitter i sitt rum och hittar olika kläder och saker i en stor låda som triggar igång berättandet. I övergångarna vävs tankar om familjen, normkritik osv in.

 

Under framträdandet i Söderhamn varvade Mathias och Linda berättelserna om inspirationen till låtarna med att uppföra delar av eller hela låtar, vilket gav en väldigt stark och omedelbar upplevelse av musikens och kulturens betydelse. Det är stor skillnad på att läsa en artikel om ett barn som är utanför och på att höra en flicka berätta om hur ”alla utom jag” är bjudna på kalaset i en varsamt tonsatt sång.

Lyssna gärna på några av låtarna från Jag är bra! på Mammans och pappans hemsida.

Efter denna intressanta och känslosamma inledning på dagen var det dags för skådespelaren och forskaren Niklas Hald att äntra scenen.

Niklas har arbetat som skådespelare för barn på scener runt om i landet, ofta på turné. Han har även medverkat i film och TV-sammanhang, skrivit dramatik och musik samt ett par egna serier för barnradion.

Rubriken på hans föreläsning var ”Klassrummet som scen”, och menar teater där skådespelarna agerar i en miljö som inte är tänkt för teater inför en publik som inte själva har valt att vara där de är. Minst sagt en utmaning.

Niklas Hald berättade om två lärdomar som han dragit under sitt yrkesliv:

• Saker kommer att hända som jag som skådespelare inte har kontroll över, men som jag måste förhålla mig till.
• Jag kommer aldrig att i förväg kunna tänka ut allt som kan hända.

Stor igenkänning och många skratt från publiken när Niklas dramatiserar hur en liten fluga vid ett tillfälle oväntat tar hela barngruppens uppmärksamhet och när vid ett annat tillfälle en lärare plötsligt promenerar rakt över scenen framför publiken för att dra ner ett par persienner gympasalen där teatern uppfördes.

Niklas Halds barnskådespelarerfarenheter gav honom inspiration till den doktorsavhandling han disputerade med på Stockholms dramatiska högskola i januari 2015; Skådespelaren i barnteatern: Utmaningar för oss som spelar teater för barn och unga. Avhandlingen skildrar komplexiteten i den professionella barnteaterskådespelarens arbete, och Niklas har för avhandlingen även intervjuat 27 kollegor. Skådespelarens perspektiv är tidigare väldigt lite belyst i teaterforskningen, som mest kretsat kring publiken, textens innehåll och själva föreställningen.

I avhandlingen lyfter Niklas Hald fram tretton utmaningar för klassrumsskådespelaren som han sorterat i två huvudgrupper: de yttre omständigheterna och relationen till publiken.

Bland de yttre omständigheterna kan nämnas:

• Skådespelaren måste befinna sig i skolan. Hur den miljön påverkar mig beror på hur min egen skolgång såg ut, vilket kan påverka förhållandet till publiken.
• Det finns inga lediga stunder. Publiken kan komma fram före och efter föreställningen. Ibland får skådespelaren förtroenden som kan vara svåra att hantera.
• Skådespelaren befinner sig på någon annans arbetsplats. Man kommer som gäst och måste kunna hantera det.
• Det blir många tidiga mornar!
• Av ekonomiska och praktiska skäl spelas ofta dubbla skolföreställningar, vilket försämrar kvaliteten och sliter på skådespelarnas hälsa.

Vad gäller relationen till publiken nämndes ett par punkter:

• Åldersindelningen. Det kan vara svårt ibland att veta för vilken ålder föreställningen passar. Det finns alltid gränser – men var det går vet man inte förrän man har provat.
• Publiken är inte där ”frivilligt” och alla är inte teatervana. Hur mycket koncentration kan skådespelaren kräva av barnen?
• Alla känner varandra – utom skådespelarna. Det skiljer skolföreställningar från öppna föreställningar och innebär bl.a. att konflikter och kärleksdramer tas med in i teatersalongen.

Niklas berättade om ett par situationer då elever i publiken stört föreställningen så pass mycket att han varit tvungen att avbryta. Då är det viktigt att göra det för att föreställningen ska bli bättre, och inte straffa utan ge ett alternativ, öppna upp. Det går dock inte som skolteaterskådespelare att bli störd av det vanliga ”tonårsrörelsemönstret”! Du vet inte heller hur mycket som publiken tar in (kanske kan någon ”suga in kunskapen med fötterna”!).

Ett par utmaningar som hamnade utanför de två huvudgrupperna var:

• Status – Barnkultur har lägre status än vuxenkultur.
• Makt – skådespelaren är ibland den ende vuxne i rummet.
• Pedagogiskt ansvar – vare sig skådespelaren vill det eller inte är hen en del av ett pedagogiskt samtal.

Sammanfattningsvis och avslutningsvis menade Niklas Hald att hans erfarenhet och avhandling kretsar kring position – vem är jag som skådespelare och varför gör jag som jag gör?

Till lunchen skickades deltagarna med en fråga: Har du varit med om något arrangemang för barn och unga som fungerat riktigt dåligt? Eller som fungerat bra? Efter lunchen fick vi bl.a. exempel på en föreställning då en barngrupp reste sig upp och gick innan den var slut för att hinna med en buss. Pedagoger från en förskola reflekterade kring att de i vardagen ofta spelar teater för barnen.

Sedan var det dags att lyssna på manusförfattaren Sofie Forsman som tillsammans med Ida Kjellin skrev manuset till förra årets julkalender, Piratskattens hemlighet. Just nu är de aktuella med att skriva manus till den nya Bamsefilmen som går upp på bioduken nästa år.

 

”Film och TV-dramatik för barn – ingen barnslig sak” var rubriken för föredraget och Sofie Forsman inledde med att betona att det inte är enklare att skriva för barn än för vuxna. Barn vill precis som vuxna bli berörda av bra historier med komplexa karaktärer, glädje, sorg, konflikter, humor, ont och gott osv. Siffror från biobranschen visar att barnfilmer dominerar listorna för de filmer som har flest biobesökare i landet. Trots detta får barnproduktioner bara en bråkdel av recensioner, filmstöd, utrymme på filmgalor osv. till skillnad från film- och TV-produktioner för vuxna. Den största skillnaden att skriva för barn jämfört med vuxna handlar bland annat om status och budget, det satsas lite men förväntningarna på resultat och nivå är ändå väldigt höga.

Sofie Forsman använde manusarbetet med ”Piratskatten hemlighet” som exempel och tog oss med från idé till färdig film. Hur det gick till när just deras idé, i hög konkurrens, till slut blev utvald till att bli julkalender. Under hela arbetet med ”Piratskattens hemlighet” fanns frågorna ”Vad vill vi se?” och ”Vad tycker vi om?” ständigt närvarande.

För att resultatet skulle bli äkta och trovärdigt utgick manusförfattarna från sig själva, inte utifrån tanken “hur ska vi skriva för att barn ska gilla det”. Sofie Forsman berättade avslutningsvis om fyra viktiga perspektiv att ha med sig när man skriver manus för barn:

• Moral
• Säkerhet
• Våld
• Mångfald

Vi fick med dessa perspektiv i bakhuvudet se avsnitt 12 ur “Piratskattens hemlighet”. (Se avsnittet på Youtube här.)

Dagens sista föreläsare var Martin Olczak, som har skrivit de populära barnboksserierna om Megakillen samt om den föräldrarlöse pojken Jack. Han arbetar även som manusförfattare och ligger bl.a. bakom dockfigurer som Allram Est samt julkalendern Höjdarna.

Martin Olczak berättade om de viktigaste ögonblicken i sitt skrivande; nämligen när han får en ny idé och huvudet är som ett sprakande fyrverkeri av skaparlust och man får känslan av att ”allt är möjligt”. Denna känsla är det bra att försöka återskapa när det längre fram i skrivprocessen garanterat kommer att dyka upp stunder när allt känns hopplöst.

Till figuren Megakillen har Martin dessutom en speciell dräkt som han kan ikläda sig när inspirationen sviktar. Den fick även vi i publiken avnjuta när han tog av sig sina vanliga kläder och plötsligt stod i superhjältedräkt med röda långkalsonger, röd tröja med ett stort M på samt toppluva med utklippta hål för ögonen!

När det gäller den otroligt populära serien om Jack som hittills har kommit ut i åtta delar så kom han på den första delen, Trolldom i Gamla stan, på hemväg från förlaget där han själv lämnat beskedet att han inte ville ge ut den bok han jobbat med i ett år eftersom han inte tyckte att den höll måttet. Då fick han den euforiska känslan igen och skrev den första boken på en vecka.

Martin arbetar otroligt tätt tillsammans med sin fru Anna Sandler som illustrerar alla hans böcker.

De arbetar numera alltmer i symbios så att hon är med och har åsikter om texten och han om bilderna. Illustrationerna har väldigt stor betydelse för böckerna och de jobbade med framsidan på den första Jack-boken i mer än fyra månader. För att hitta det perfekta typsnittet till framsidorna lade de allt annat arbete åt sidan i en månad!

 

Martin visade exempel på en av illustrationerna i den första boken och pekade på en massa detaljer som inte har kommit dit av en slump. Det är av största vikt exakt vilka hårdrocksaffischer som finns på bilden, vilka skivomslag, vilka brödrostmodeller etc. Han menade att om allt detta upplevs som trovärdigt så blir allt annat som tomtar, jättar etc. också trovärdigt.

Under frågestunden så dök frågan om varför så många barn i böcker saknar en eller båda sina föräldrar. Det gäller såväl Pippi som Harry Potter, syskonen i Piratskattens hemlighet och Martins egen Jack. Martins svar var att det beror på att föräldrar helt enkelt bara är i vägen för att kunna skriva en bra berättelse. Det är när barnen inte är påpassade och vaktade som spännande saker kan hända!

Efter Martin Olczaks föredrag var det dags för utlottningen av böcker. Tre vinnare fick boken Rädda honom!, och de fick den dessutom signerad då författaren Camilla Lagerqvist hade smugit sig in i rummet under Martin Olczaks föredrag.

Moderatorn Charlotta Netsman avslutade dagen med att berätta om fredskämpen och experten på förebyggande arbete mot extremism Suleiman Bakhit. Hans budskap är att positiva berättelser om den komplexa verklighet där ingen är absolut god eller absolut ond, kan bidra till att göra världen till en bättre plats. 2010 påbörjade han sitt arbete med att skapa en hel serievärld med hjältar för arabisktalande barn och ungdomar i syfte att skapa alternativ till de historier som extrema grupper sprider där det läggs stor vikt vid att förändra samhället med våld. Bakhit utgår från den berättelsetradition som finns i Mellanöstern, t.ex. i Tusen och en natt, och ger de gamla sagorna nytt liv. Nya sagor för barn och ungdomar utifrån denna berättartradition är inte särskilt vanlig i Jordanien och andra länder i Mellanöstern.

Bakhit menar också att staten och samhället har ett stort ansvar för vilken alternativ historia som skapas. Förutom att identifiera hur ungdomar lockas till extremistorganisationer, så behöver man även kunna erbjuda dem alternativ. När ungdomar får vara medskapare av historier och dessa berättelser växer fram organiskt, dvs. genom de ungas aktiva deltagande, så kan en ny tradition få fäste. Det handlar om att utgå ifrån en egen erfarenhet, ett eget trauma, och att vända detta till en styrka och något som kan bli konstruktivt även för andra.

Med dessa starka ord i ryggen åkte de cirka 70 deltagarna från hela Gävleborgs län hemåt igen, förhoppningsvis med många nya tankar och idéer. Litteraturhuset Trampolin vill tacka alla medverkande för en magisk dag och ber er att hålla ögonen öppna för inbjudan till ”Att berätta för barn och unga 2016.”