I november 2013 genomförde Litteraturhuset seminariet Att berätta för barn och unga på Kulturcentrum i Sandviken, med bl.a. en rad författare från Svenska Barnboksakademin som föreläsare. (Läs mer om det här.) Seminariet var välbesökt och uppskattat (och upprepades i modifierad form i Hudiksvall i april). Den 11 november i år erbjöd Litteraturhuset tillsammans med Riksteatern Gävleborg och Folkteatern i Gävleborg ett seminarium på samma tema men med nytt innehåll – Att berätta för barn och unga 2014. Seminariet ägde rum i Folkteaterns lokaler i Gävle (i scenrummet för Körsbärsträdgården!) och cirka 70 personer deltog. Se deltagarlista här.
Nedan följer en sammanfattning av vad som sades under dagen, nedtecknat av Stina Dahlberg, Karin Forsgren Anderung, Katarina Larsson och Eva Norrbelius Coleman.
Dagens moderator, Charlotta Netsman från Ljusdals kommun, inledde med några personliga reflektioner till berättande och återkopplade till föregående års seminarium.
Hela föreställningen Den fula ankungen spelades sedan upp av Stina Zacco Andersson och Sara Fridholm från Skottes Musikteater. Föreställningen hade premiär 2004 under Kura Skymningsveckan och har sedan återkommit flera gånger under årens lopp på Skottes repertoar men med olika skådespelare och musik. Den fula ankungen har även framförts med TAKK (Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation), och Stina och Sara gav ett smakprov på detta.
Efter det tog Kalle Zerpe från Skottes Musikteater vid och berättade om teaterns bakgrundshistoria samt om deras arbete med att dramatisera sagor.
Skottes Musikteater startade som en musikorkester i Luleå, men har sedan 1983 huserat i Gävle som musikteatergrupp med fokus på teater för barn och unga. Gruppens förhoppning är att skapa ett teaterintresse hos barnen och detta önskar de göra genom starka känsloupplevelser fritt från pekpinnar. Skottes spelar teater både för skolklasser och för allmänheten. Man gillar skolteater, då man når ALLA – ”jämför predikan i kyrkan mot att missionera”.
Repertoaren utgår ibland av färdiga pjäser, men ofta använder man sig av bilderböcker eller klassiska folksagor. Fördelen med sagor är att man klarar sig från ibland dyra rättighetskostnader. Skottes föreställningar har ofta haft djur i huvudrollerna. Det ger en frihet menar man, då djur ofta är kön-, tids- och ålderslösa. Musiken spelar en väldigt viktig roll i Skottes föreställningar. Alla skådespelare sjunger och spelar flera olika instrument, ibland är instrumenten nyuppfunna. Skottes har utvecklats till att alltmera använda sig av ganska enkel rekvisita som inte tar så lång tid att bygga. Man betonar vikten av att både förbereda samt efterarbeta teaterbesöket.
Även nästa föreläsning ”Med leken som inspiration” hade teatertema då föreläsaren Anders Duus är verksam som dramatiker och dramaturg. Anders har bland annat jobbat på Riksteatern, Dramaten, Regionsteater Väst och Unga Riks.
Några av de många pjäser han skrivit för barn och unga är Flyktbilen, Måndag är fiskbulledag, Apberget och Carl Philips längtan.
Anders växte upp i Åmål, där teater och teaterupplevelser var en bristvara. Ett tidigt teaterminne har han dock från tiden då hans mamma spelade amatörteater. Trots att hon hade förberett honom på att en föreställning innehöll en scen som kunde uppfattas som lite läskig, så blev han som femåring helt panikslagen av rädsla och fick ledas ut. Det hjälpte inte att föräldrarna hade inpräntat i honom att teater inte var ”på riktigt”. Detta trauma hindrade dock inte Anders från att senare börja på folkhögskola i Göteborg och börja skriva egna pjäser.
Idag hämtar Anders en hel del stoff och inspiration till sina pjäser för både barn, unga och vuxna från sin uppväxt i Åmål. Att skriva för barn och unga kräver viss research. Att gräva i sina egna bilder och minnen kan vara en ”igångsättare”. Det måste vara angeläget, privat och nästan farligt. Något som skaver och som man behöver göra upp med i sitt liv. Men man behöver också stämma av sina inre bilder med verkligheten, och sätta sig in i andras verklighet, för att nå ut till publiken. Humor eller lyckliga slut är heller inte lika viktigt som att ha en solidaritet med karaktären, menar Anders. Ett annat slags research är att helt enkelt studera ”klassliv” på plats, i kemiklassen – eller i en matsal.
Anders beskriver också barnteaterns utveckling. Från att handlingen i en barnföreställning skulle vara väldigt enkel, med enkelt tal och med enkla namn så kom Suzanne Osten under 60-talet med den fria och socialpolitiska Fickteatern och ändrade allt detta. Nu kom en ny syn på barnets roll i världen, och som medskapande i världen.
Att spela teater för barn och unga kan vara en utmaning. Det är modigt och vilt. Publiken kan lätt tappas bort, när något inte intresserar dom längre. Men de kan också lätt vinnas tillbaka när något roligare händer på scen. Och de är ärliga. När något faller dom i smaken så vet man oftast det och omvänt när något inte tilltalat dom så är det ganska tydligt. För barn ligger leken, och rolleken, nära varandra. Leken behöver inte vara ofarlig, men den är viktig, betonar Anders. Och leken som konstform liknar verkligen teaterns. Den är en frivillig handling och sitt eget ändamål – liksom teatern.
Ett barn som fått frågan vad ”kultur” var hade svarat: En staty.
Men vad är ”barnkultur”? En staty som man får klättra på!
Efter lunchen följde en längre föreläsning med författaren Petter Lidbeck.
Petter Lidbeck berättade om sin något krokiga väg fram till starten av sin författarkarriär och hur det sedan dess har rullat på. Han har skrivit ett 30-tal böcker för barn och även sex böcker för vuxna som han gett ut under psedonymen Hans Koppel. Författaryrket var ingen självklarhet för honom utan han säger själv att hans väg in till språket var lång. Men under en period när han bodde i USA upptäckte han fascinationen av språket i och med sin brevväxling med dom på hemmaplan. Han fick upp ögonen för vilka fantastiska möjligheter det skrivna ordet kan ge.
Han betonar att ”barn” inte kan klumpas samman till en homogen målgrupp. Däremot besitter barn en förmåga som många vuxna saknar. Nämligen den att dom läser långsamt och därmed alltså är väldigt uppmärksamma. Petter lägger en stor vikt vid vad den tilltänkta målgruppen tycker om hans böcker. Han gillar inte alls konceptet att vuxna ska tycka om böcker som egentligen riktar sig till barn. Här syftar han på recensioner av barnböcker i media som är skrivna av vuxna.
I sitt skrivande av barnböcker är han noga med att inte komma med pekpinnar. I böckerna för de mindre barnen kan texten förstås på olika nivåer av barnet och av den vuxne som läser. Men viktigast är att inte barnen känner sig ”klappade på huvudet”.
Petter bjöd på många skratt och rolig kuriosa kring sitt liv och sitt författarskap. Han berättade bland annat att hans första bok för vuxna som gavs ut under psedonymen Hans Koppel (Medicinen) egentligen är en omarbetning av hans bok Den magiska kepsen som riktar sig till mellanåldersbarnen. Vi fick även ta del av början på ett alldeles nytt manus.
En favorit i repris från förra årets Att berätta för barn och unga-seminarium var museipedagog Ann Nilsen.
Ann inspirerade under en kvart publiken med hjälp av en tavla från förr och ett foto från nutid att diskutera med elever och bli nyfiken på berättelsen som ligger bakom varje konstverk. I vilken tid skapades det? Vad kände man till om världen då? Ann fick frågan om det finns någon konst som inte går att diskutera med barn och ungdomar. Det gör det inte, menar Ann, vilket ju skapar oändliga möjligheter till samtal kring dåtid och nutid, mig själv och andra.
Dagen avslutades med en timme där moderator Charlotta Netsman ledde ett samtal mellan dagens föreläsare (Kalle Zerpe, Anders Duus och Petter Lidbeck) och crossmediakonsulent Josephine ”Joffe” Rydberg Lidén omkring dagens tema. Publiken bjöds också in att ställa frågor och komma med inlägg.
Under rubrikerna nedan listas några frågor, åsikter och tankar som ventilerades under samtalet:
Vad betyder den digitala utvecklingen för berättelserna?
Joffe drog en parallell till för drygt hundra år sedan, då mycket kretsade kring det nya med elektriciteten. Då lanserade man t.o.m. en elektrisk teater! Idag är självklart alla teatrar ”elektriska” och det är inget vi reflekterar över. Joffe menade att det är det vi berättar som är intressant, inte det digitala i sig.
Anders är intresserad av de möjligheter som erbjuds i de icke-linjära medierna. Som det är ofta är i teater har dramatiker, regissör och skådespelare bestämt linjen, och det lämnas väldigt lite utrymme för medagerande. Teatern borde kunna hämta erfarenheter och lära från t.ex. spelvärlden och jobba mer med interaktivitet.
Moderatorn Charlotta upplevde att pendeln kanske är på väg att svänga. Efter en tid med stort fokus på själva medierna verkar det nu som att berättande är ”hett”. Kan det vara så att berättandet är en röd tråd som vi kan hålla oss till och navigera efter? ”Bra berättelser fungerar i alla medier” menar panelen.
Poesi eller förenklat offentligt samtal?
En del av diskussionen ägnades åt den tid som idag ägnas åt bl.a. sociala medier.
Twitter menade Anders inbjuder till en kultur av oneliners. I bästa fall blir det haiku-poesi. I sämsta fall inbjuder mikrobloggen till snabba, enkla antaganden.
Är det något som man förlorar i den här tiden med det ständiga flödet av information och utsagor? Flera både i publiken och i panelen menade att lyssnandet har gått förlorat. Joffe menade att man har ett ansvar att vara där när man kommunicerar med sin publik. Ta hand om det som kommer upp, lyssna, skapa former för dialog.
Vad kan man gestalta och hur?
Finns det något som man inte kan ta upp i berättelser för barn och unga? Kalle menade att man i princip kan ta upp vad som helst, det handlar om hur man gestaltar. Döden var känsligt förr, men är det inte längre. Petter menade att han som manlig författare inte kan gestalta sex. Anders menade att vissa aspekter av vuxen sexualitet kan vara svårt att gestalta för barn. Han menade också att man som dramatiker inte ska vara rädd för att stämma av med publiken, man ska inte tro själv att man är expert. Anders menade också att han inte vill tilltala publiken ”i knävecken” utan hellre ha med någon referens som kanske går över huvudet på några i publiken. Kalle höll med om att det inte går att göra teater där alla förstår allting. Det måste finnas lite ”överkurs”.
Vilket ansvar har man när man skapar berättelser för barn?
Anders menade att man har ett ansvar för att inte göra omedvetna val. Om man går in på något känsligt ska man göra det medvetet, inte trampa i en fälla utan att veta om det. Politisk korrekthet är bra menade han, det handlar om vilken position man skriver utifrån.
”Rotandet i navelhöjd har inget egenvärde” var ett påstående som återkom under dagen.
Petter menade att det viktigaste är att fånga läsaren. Om läsaren lägger ifrån sig boken och säger ”Det här var den värsta skit jag läst” har författaren ändå vunnit – boken blev ju utläst! Det gäller att utgå från sig själv, det som berör en som vuxen. Man kan inte skriva något som inte berör en själv, och förvänta sig att barnen ska bli berörda. Även det var något som återkom under dagen.
Ann Nilsen från Länsmuseet Gävleborg gjorde ett inlägg och menade att man som vuxen alltid måste vara beredd att ta hand om de diskussioner som kommer och ta ungdomarna och barnen på allvar. Man ska inte skämta bort, skrämma bort, skämmas bort.
Man ska vara anständig mot vuxna och anständig mot barn replikerade panelen. Man ska inte vara taskig mot folk för ett kort skratts skull.
Kalle menade att han egentligen skulle vilja provocera mer, och visa det som är helt åt helvete. Inte ge svaren, men ställa frågorna. Vilket inte alltid är lätt, då teatern också vill visa positiva bilder.
Efter samtalet var seminariet slut, men diskussionerna och samtalen fortsätter hoppas vi. Litteraturhuset planerar också att genomföra ett seminarium på samma tema nästa höst. Välkomna då!
