”Om folkbiblioteken i Sverige har föresatsen att engagera barn, och framförallt ungdomar (eftersom det kan vara en svårflirtad grupp) i den lässtimulerande verksamheten så skulle de vinna på att rikta in sig på barns och ungdomars eget skapande och lek och låta unga bli mer delaktiga på alla plan. De borde också definiera sig själva som en kulturinstitution med fokus på barnens och ungdomarnas fritid istället för att lägga huvudpunkten vid samarbete med skola och utbildning. Ett sådant förhållningssätt kan bidra till barn- och ungdomsbibliotekens överlevnad”
Så avslutar Carolina Thelin sitt examensarbete i biblioteks- och informationsvetenskap som har titeln HOMO LUDENS – Om eget skapande och lek i bibliotek.
I uppsatsen har Carolina Thelin bl.a. undersökt hur projektet Läskonster och litteraturhusverksamheten avspeglar forskningen kring barns och ungdomars eget skapande och lek och om det finns något i den nuvarande litteraturhusverksamheten som inbegriper barns och ungdomars eget skapande och lek.
De litteraturhusverksamheter som hon valt att titta på är det mobila Litteraturhuset Bubblan i Sörmland, Västmanland och Örebro län, det webbaserade Litteraturhuset Squoosh i Östergötland, barnboksfestivalen Läsfrestivalen i Dalarna (Falun) och Litteraturhuset för barn och unga i Sandviken.
I uppsatsen konstaterar Thelin att det egna skapandet och leken fått relativt stort utrymme inom de litteraturhusverksamheter som hon studerat. Men hon menar också att det egna skapandet och leken inom den digitala världen, såsom datorspel och bloggande, inte ingått i verksamheten i de flesta fall. Litteraturhusverksamheterna har valt att fokusera på traditionella estetiska uttryckssätt menar Thelin och tror att en anledning till detta är att det bland personalen inte funnits tillräcklig kunskap och kompetens om digitala medier för att arbeta med det. Thelin menar vidare att litteraturhusverksamheten hade fått barn och ungdomar mer intresserade av läsning och litteratur genom att i större utsträckning lyfta fram de digitala medierna som en del av det vidgade textbegreppet. ”Om lässtimulans sker på frivilliga premisser genom eget skapande och självständig lek finns det förutsättningar för att barnens och ungdomarnas intresse till litteraturen ökar.”
Litteraturhusprojektet tror liksom Thelin att vi måste utgå från barns lust och egen drivkraft att lära, och just nu sker mycket av barns berättande i de digitala verktygen och i sociala medier. I syftet för det blivande litteraturhuset i Sandviken (läs mer här) lyfts därför fram att: ”Utgångspunkten är barns och ungas verklighet, där ny teknik och sociala medier skapar nya sätt att läsa, skriva och uttrycka sig.”
I analysen av Läskonster-projektet konstaterar Thelin (med hänvisning till Amira Sofie Sandins analys i Barnbibliotek och lässtimulans) att det många gånger finns ett tydligt uppifrån och ned-perspektiv och att aktiviteterna bestämts och utformats av vuxna trots att delaktighet har lyfts fram som en utgångspunkt för arbetet. Thelins analys av de fyra litteraturhusverksamheterna visar att verksamheterna på olika sätt och i olika omfattning låter barn och ungdomar skapa själva.
Så här skriver Thelin om vårt litteraturhusprojekt:
”Eftersom Sandvikens Litteraturhus inte har kommit igång ännu går det inte att uttala sig om hur litteraturhusprojektets mål och visioner kommer att synas i det praktiska arbetet. Ambitionen att skapa ett kreativt centrum där barns och ungdomars eget skapande och medskapandet står i fokus är hög men kanske inte den enklaste att förverkliga. Hur det nu blir så väntar en ny uppsats på att bli skriven om detta.”
Den uppsatsen ser vi fram emot! Och kan konstatera att Carolina Thelins uppsats ger oss än mer skjuts i arbetet med att göra barn delaktiga och att utgå från barns och ungas verklighet i det läs- och språkstimulerande arbetet.
Läs en kommentar till uppsatsen här.
