RSS Feed

Berättande i förskolan

0

8 augusti, 2016 av Elin Folkesson

Lyssna på sidans text med ReadSpeaker

Så här efter semestern smyger vi igång verksamheten genom att läsa en av de böcker som legat på skrivbordet en tid. Den här gången är fokus på de mindre barnen och deras berättelser, och det passar särskilt bra eftersom vi ska starta igång en ny öppen verksamhet för 3-5-åringar här på Kulturcentrum i höst.

Berättande i förskolan är en lättläst antologi där svenska forskare skriver om de minsta barnens berättande utifrån olika perspektiv. Författarna kopplar sina texter till egen och andras forskning, och ger en hel del konkreta tips på hur man kan arbeta med barn, berättande och litteratur, men också hur man kan dokumentera arbetet i förskolan. Både Carina Fast och Karin Jönsson, som vi på Litteraturhuset Trampolin tidigare läst, lyssnat på och inspirerats av, medverkar med varsitt kapitel.

Carina Fast skriver i sin text Tysta! Jag vill berätta, bland annat om hur viktigt det är att vuxna verkligen lyssnar och bekräftar alla barn. Genom att lyssna aktivt, upprepa det barnet säger och ställa stödjande frågor kan barnet få hjälp att utveckla sitt språk och sitt berättande. (Hon ger också exempel på hur vi i vår iver att stödja ibland kan ställa frågor om det vi tror berättelsen handlar om, istället för det barnet verkligen försöker berätta.) Fast ger också en hel del handfasta tips på olika sätt att inspirera till berättande, som att fantisera kring ett spännande föremål eller att använda olika sagopåsar eller sagokort för gemensamt berättande. Ett annat förslag är att arbeta med ordlösa böcker, något vi kommer att undersöka vidare både i den nya öppna verksamheten och i Kulturcentrums integrationsprojekt Tillsammans.

Berättande i förskolan litenKarin Jönsson ger i texten Barn berättar med sina ”paddor” många exempel på hur de digitala verktygen stimulerar berättandet och samspelar med andra uttrycksformer. Hon menar att barn inte blir passiva av de digitala verktygen. De kopplar samman den virtuella världen med den verkliga, och olika aktiviteter inspirerar varandra. Barn utmanar också apparna genom att använda dem på andra sätt än vad som var tänkt, något som tyder på att de digitala verktygen inte hämmar barns kreativitet, som vissa kan befara, utan tvärtom stimulerar den.

I antologin finns också kapitlet Barn samspråkar med böcker, av Ulla Damber och Jan Nilsson. Kapitlet bygger på deras studie från 2013 där de undersökte hur personalen på en förskola arbetade systematiskt med litteratur och skapande tillsammans med barnen i ett temaarbete om utanförskap. (Vi har tidigare hänvisat till studien i inlägget Aktiv högläsning.) Här beskriver de utförligt hur temaarbetet gick till med högläsning i mindre grupper efter att först ha förutspått vad boken skulle handla om, dramatisering med handdockor och samtal och reflektioner utifrån öppna frågor. Texten bearbetades sedan på många olika sätt. Barnen fick bland annat gestalta sina tolkningar i bildform, skriva brev och bygga hus till en av karaktärerna i boken. Bilduppgifterna följdes sedan upp av samtal där barnen fick berätta för varandra och för pedagogerna hur de hade tänkt. Samtalen kom att handla mer om innehållet i bilderna snarare än tekniken, något som författarna menar annars är vanligt i förskola och skola. Det viktiga var inte hur bilden var gjord, utan vad den ville berätta. Själva skapandet blev då ett berättande i sig medan samtalen efteråt också berättade hur barnen tänker. Och när barn berättar hur de tänker, då är det viktigt att vi lyssnar.

”Arbetet med husbygget kan beskrivas som en process som stimulerade barnens kreativitet och uppfinningsrikedom. Men också som en dialogisk process eftersom barnen hela tiden diskuterade sina problem, och lösningarna på dessa, med varandra och personalen. Även om det i det här fallet handlade om ett mer handfast arbete kan husbyggandet och de samtal som det genererade betraktas som ett sorts berättande. Det handlar både om att byggandet i sig kan ses som ett sätt att berätta något, samt att de samtal som barnen förde med varandra och personalen blev berättelser om hur barnen gjorde och tänkte.” (Berättande i förskolan, s. 191)

 


Inga kommentarer »

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkivet

Följ oss på Facebook