RSS Feed

Vad säger barnen?

0

24 augusti, 2015 av Karin Forsgren Anderung

Lyssna på sidans text med ReadSpeaker

Vad säger barnenJournalisten Ylva Mårtens har arbetat på Sveriges Radio i över 40 år. Hon har haft stort fokus på program om och med barn. Mest känd har hon blivit för P1-programmet Barnen, men hon har också tagit initiativ till telefonväkteriet Fråga barnen! och bokprogrammet Barnens Romanpris.

Ylva Mårtens nyutkomna bok Vad säger barnen? (Bokförlaget Atlas 2015) är ett resultat av ett arbete vid Stockholms dramatiska högskola, där Ylva Mårtens varit verksam som gästlärare, forskare och lektor.

Vad säger barnen? är en handbok i konsten att intervjua barn, något som Ylva Mårtens har en lång och gedigen erfarenhet av genom sitt arbete på radion. Men boken handlar också om hur vuxna ser på barn och lyssnar på barn överhuvudtaget, vilket gör att den är intressant för långt fler än journalister.

Boken innehåller fyra långa kapitel. I det första kapitlet – Att intervjua ett barn, ger Ylva Mårtens olika tips och råd kring förberedelser för en intervjusituation och kring själva intervjun och publiceringen av den. Det handlar bl.a. om hur barnet (och barnets föräldrar/närstående) får frågan om att medverka i intervjun, om bästa plats och form för genomförandet (hemma, tillsammans med vuxen eller kompis osv.) och om mikrofonteknik. Råden varvas med olika exempel från intervjuer som Ylva gjort med barn och som av olika anledningar fungerat bra eller mindre bra. Ylva har också intervjuat kollegor och studenter om att intervjua barn, och det visar sig att många tycker att det är svårt. Eller åtminstone tror man att det ska vara svårt, och därför undviker många det. Det första kapitlet innehåller också en del om yttrandefrihet och integritet. Det är t.ex., som många kanske tror, inte förbjudet att intervjua barn och ungdomar utan föräldrars tillstånd. Det kan däremot vara mer eller mindre lämpligt att göra det. Det är viktigt att iaktta särskild noggrannhet vad gäller integritet vid intervjuer med yngre personer. Många skolor har också regler för hur medier tas emot. Detta ska vägas mot att barns yttrandefrihet begränsas om reportrar blir för försiktiga och avstår från att intervjua barn.

I bokens andra kapitel söker Ylva Mårtens upp ett antal personer , som hon intervjuat då de har varit barn. Intervjusituationen beskrivs och delar av samtalen citeras. Hur uppfattade barnen intervjusituationen och reportern, hur väl var intervjun förankrad och hur togs programmen emot när de sändes? Ylva Mårtens är självkritisk, många gånger mer kritisk än barnen. För några av barnen har reaktionerna på programmen varit negativa, och vid ett par tillfällen har Barnen-redaktionen fått ta bort programmen från sin hemsida. Men det övervägande intrycket är att barnen har uppskattat att någon har kommit för att verkligen lyssna på dem och deras berättelse. Ylva Mårtens och hennes medarbetare behandlar barnen med respekt och nyfikenhet och ger dem ett utrymme som de inte alltid får, absolut inte i media, men inte alltid hemma eller i skolan heller.

Kapitel 3 – Ungas medverkan – handlar just om vilken plats unga får i media, i det här fallet public service-radion. Ylva Mårtens har bl.a. mätt hur många minuter unga får komma till tals i Studio Ett i P1 under fem veckor 2011-2012 och 2014. Det visar sig att det handlar om 7 respektive 10 minuter av de 37 timmarna sändningstid. D.v.s. 0,3 respektive 0,6 procent (!). Ylva Mårtens har intervjuat ett antal chefer och reportrar inom radion om detta. Det visar sig att de flesta önskar sig att siffrorna vore bättre, men läsaren får inte intrycket av att det är en fråga som ligger högst upp på agendan.

I kapitlet listas resultatet av intervjuer som Rädda barnen gjort med barn i olika länder. Här är några exempel vad som framkom:

– Barnen vill tala för sig själva utan att vuxna avbryter dem.

– Barnen vill bli behandlade som jämlikar, som alla andra.

– Barnen vill bli tillfrågade om saker som finns i samhället och medierna.

– Barnen vill få en chans att prata fritt till vuxna och till andra barn.

– Barnen vill bli sedda som individer med egna tankar och bekymmer.

– Barnen vill att vuxna ska värdera deras erfarenhet. De är unga men har ändå lärt sig mycket i livet.

– Barnen vill vara sig själva, inte vad andra människor vill att de ska vara.

– Barnen vill att deras åsikter ska tas på allvar.

– Barnen vill inte att vuxna skrattar åt dem om de inte själva har avsett att skämta.

Många bra (och egentligen självklara) synpunkter som alla vuxna som umgås med barn privat eller professionellt borde ta del av och försöka leva upp till.

Kapitlets sista del handlar om Barnens romanpris, som instiftades 2010. Inför utdelningen av priset diskuterar en barnjury böcker i radion. Ylva Mårtens berättar om hur man tänkt kring val av barn till juryn och kring inspelningssituationen och diskuterar boksamtal utifrån Aidan Chambers Böcker inom oss och omkring och i ett samtal med en lärare med stor erfarenhet av boksamtal med barn. Aidan Chambers menar att det inte finns någon teknik eller några speciella knep för att föra samtal om böcker med barn (lika lite som det finns det i samtal med vuxna). Barnen måste känna att den vuxne samtalsledaren är intresserad på allvar och vågar vara sig själv utan att ta för mycket plats eller hindra deras tankar att komma fram. Utgångspunkten är att allt är värt att berättas, så att alla får lust att berätta.

I bokens avslutande kapitel skriver Ylva Mårtens om Barnet i mig. Hon berättar här om sin sina vistelser på sjukhus och barnpensionat under spädbarns-och småbarnsåren. Omkring detta gjorde hon radiodokumentären Jag minns mina barnpensionat 1993. I boken ställer Ylva Mårtens ställer den retoriska frågan: ”Varför berättar jag allt detta?” och ger svaret: ”Jo, jag tror att arbetet med den här dokumentären är mycket betydelsefullt för mig. Jag har på allvar börjat berätta ur barnets perspektiv.”

Vad säger barnen? är lättläst, engagerande, lärorik och bitvis gripande och kan läsas av såväl de som arbetar professionellt med barn som av de som möter barn privat som förälder eller närstående.

 

 

 

 


Inga kommentarer »

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkivet

Följ oss på Facebook